Olerud

---

Socken: Ånimskog Hemman: Anolfsbyn Platsnamn: Olerud Typ: Gård Koordinater: [58.889205,12.500103] Visa på Kartbild.com

---

Strax norr om det ursprungliga Anolfsbyn lig­ger Olerud. Mangårdsbyggnaden, som är ett rymligt 1 1/2-planshus med två fronter mot landsvägen, uppfördes 1941 och ersatte en dalslandsstuga i två våningar som låg ett tiotal meter norr om den nuvarande. Den äldre bygg­naden, som ingick i den allra första byggnatio­nen på Olerud, bestod av kök, kammare och rum i nedervåningen och två rum i över­våningen, varav det ena var så rymligt att det ibland anordnades dans där.

Ladugårdsbyggnaden tillhör också den ur­sprungliga bebyggelsen på gården och torde lik­som det äldre boningshuset dateras till omkring 1820. En byggnad som under många år inrymde en affär är av senare datum. Olerud omfattade från början endast sex hektar, men genom köp och sammanslagningar består egendomen idag av drygt 60 hektar, varav 11 hektar åkermark. När jordbruket drevs som intensivast kunde gården försörja två hästar, sex kor, ungdjur, svin och höns. I slutet av 1940-talet såldes djur­besättningen, men jorden har sedan dess bru­kats och hållits öppen. De nuvarande ägarna hade under flera år ett tiotal travhästar på går­den.

HISTORIK

Några år efter enskiftet 1812 står bonden Olof Jonsson som ägare till Anolfsbyn 1:5, Olerud. Han och hustrun Lisa Bryngelsdotter kom när­mast från Bolet 1822, men Olof var född i Anolfsbyn. Det är inte helt belagt, men troligen var det de båda makarna som byggde upp går­den. Namnet Olerud som kan tydas som "Olofs röjning" pekar starkt i den riktningen, men den urprunglige ägaren var sannolikt Olofs far Jon Arnesson som med sin familj bodde i den gamla byn, men som förmodligen vid enskiftet tillde­lades det markområde som senare fick beteck­ningen 1:5.

Jon Arnessons namn förekommer inte i husförhörslängderna efter 1820, varför man med ganska stor säkerhet kan fastställa att han avled detta år eller däromkring. Hans hustru Kjersti Jansdotter levde till 1837 och bodde hos sonen Olof och hans familj ända till sin död.

Olof och hustrun Lisa fick sju barn: Maja Lisa 1820, Johannes 1822, Jan Magnus 1825, Stina Kajsa 1828 (dog i späd ålder), Carl Petter 1829, Aron 1833, Erik 1836 och Joseph 1839 Sista gången vi finner familjen i husförhörslängderna är i slutet av 1860-talet, då förutom föräld­rarna endast de tre yngre sönerna är upptagna. Några av barnen dog i unga år och omkring 1870 tycks Olof och hans hustru också ha fun­nit den eviga vilan.

Nya ägare till Olerud blev Jan Magnus Nils­son och hans hustru Maja Lena Larsdotter vilka redan var i besittning av Anolfsbyn 1:18 som ju var Maja Lenas arvslott efter fadern Lars Nils­son. Familjen var bosatt i Västra Berg, men om­kring 1870 flyttade de till Olerud, där de stan­nade till 1877 då Jan Magnus köpte föräldra­gården Berg, vilket gjorde hans ägor i Anolfsbyn och Västra Berg till en sammanhängande enhet.

Det kan vara på sin plats att ta Jan Magnus Nilssons familj i närmare skärskådande under den tid de bodde på Olerud. Jan Magnus föd­des 1832 i Västra Berg, och i slutet av 1850-talet gifte han sig med Maja-Lena Larsdotter. Deras förstfödda var en flicka som döptes till Nanny. Hon kom till världen 1858 och skulle komma att spela en viktig roll i Anolfsbyns historia. Sonen Johan föddes 1860, Maja Sofia 1863, Lars Gustaf 1866 och Adolf 1869. Det var således en ung fa­milj som bröt upp från Västra Berg och flyttade till Olerud.

Efter det ovan nämnda egendomsköpet 1877 flyttade åter familjen till Västra Berg och Olerud såldes till systern och svägerskan Kjersti Lars­dotter på Näs som då var änka med fem barn. När hon dog 1882 erhöll barnen Näs, Anolfsbyn 1:5 och 1:16 som gåva. Efter några snabba trans­aktioner mellan syskonen såldes 1:5 och 1:16 samma år till Johannes Jansson. 1:16 kom såle­des från och med detta köp att tillhöra Olerud.

Den nye ägaren och hans hustru Gertrud Svensdotter från Skållerud hade tre pojkar, Lars Magnus född 1852, Jan 1855 och Sven Vilhelm 1858. Alla tre sönerna prövade lyckan i Ame­rika, och hela familjen tycks ha lämnat Anolfs­byn omkring 1890, sedan de avhänt sig egen­domen till Lars Gustaf Wall och hans hustru Gustava Andersdotter 1889.

Makarna Wall var i trettioårsåldern när de övertog Olerud och där föddes deras tre äldsta barn, Emelia 1890, Johan Hildor 1892 och Karl Edvin 1894. 1896 flyttade familjen till Kraksbyn där sonen Gunnar föddes 1897 och dottern Emma 1901.

Nanny och Lars Magnus Pettersson sittande fram­för Bygget.

Lars Magnus Pettersson från Tisselskog och hans hustru Nanny tecknade köpekontrakt på Olerud 1895, och därmed hade Nanny efter några händelserika år återkommit till den gård där hon tillbringat en stor del av sin ungdom. Även om Nannys levnadsbana var speciell kan man trots allt säga att hennes växlingsrika liv utgjorde en spegelbild av de livsbetingelser som präglade denna småbrukarbygd.

I det bondesamhälle som här skildras fanns ett starkt socialt grundmönster som gav männis­korna trygghet, eller åtminstone en illusion av trygghet. Den odlingsbara jorden och gårdarna som byggdes upp omkring den utgjorde en ga­ranti för att var och en skulle få sitt dagliga bröd. Den äldre generationen såg med tillfredsställelse sina barn välja sin tillkommande nästgårds eller i grannbyn för att försäkra sig om att ägor och familjeband behölls intakta eller åtminstone inom det överblickbara samhällets ramar. Detta mönster skapade kontinuitet och sammanhåll­ning både inom och mellan byarna och var en förutsättning för att bondekulturen skulle leva vidare. Dock hade den strikta strukturen en konserverande och inåtvänd verkan som inte säl­lan hindrade den enskilde individens frihet, ut­veckling och initiativkraft. Särskilt gällde denna inskränkning förstås kvinnorna.

Naturligtvis fanns det under denna till synes trygga ytstruktur en mängd oberäkneliga fak­torer som ständigt hotade den stabilitet som bondesamhället med så stor möda försökte att uppehålla. När man följer dessa människors väg från vaggan till graven får man en stark känsla av att det ändå var slumpen och tillfälligheter­na som i hög grad formade deras livsöden.

Dessa frågor är naturligtvis allmänmänskliga och har påverkat människans livssituation i alla tider, men det är av intresse att se hur det gamla bondesamhället försökte reda ut det kaotiska i tillvaron och finna sin speciella väg mot trygg­het och välstånd.

Nannys liv representerade både det stabila och instabila i denna tillvaro. När hon som tjugoåring flyttat till Västra Berg och vandrade nerför ängarna mot Fammerud för att möta sin älskade var det i förvissningen om att livet skulle forma sig enligt bondesamhällets tradi­tioner och hennes egna förväntningar: make, gård och barn och ett långt liv med den man hon valt. Som vi sett i kapitlet om Fammerud blev den framtid hon drömde om helt annorlunda. Några korta år av lycka, och sedan befann hon sig med sina tre små pojkar i en främmande bygd med en annan man och två styvbarn. Återigen till hembygden, där hon födde sex barn och därmed hade hennes levnadsbana be­skrivit en märklig cirkelrörelse.

När Lars Magnus Pettersson och Nanny Jansdotter gifte sig 1889 hade de redan fem barn att dra försorg om. Nannys tre söner i första giftet, Karl, Johan och Lars har vi redan mött på Fammerud. Lars Magnus förde med sig dottern Lydia, född 1884, och sonen David, 1887, från sitt första äktenskap. Båda var födda i Tissel­skog, medan makarnas gemensamma barn alla var födda i Ånimskog. Äldst var dottern Elin, född 1890, sedan följde Petrus 1892, Adolf 1895, Albert 1898, Beda 1900 och Hilda 1903.

Lars Magnus som tidigare varit lanthandlare i Tisselskog öppnade också lanthandel på Olerud samtidigt som han ägnade sig åt lantbruk, och man kan föreställa sig att det var slitsamma år för de båda makarna, ty att vara lanthandlare under 1900-talets första decennier var tungt och mödosamt eftersom de allmänna kommuni­kationerna på landsbygden var i det närmaste obefintliga.

Petrus Pettersson.

Sonsonen Kjell Pettersson har berättat att hans far Petrus, som övertog affären efter sin far omkring 1925, måste spänna hästarna för vag­nen redan klockan tre varje lördagsmorgon för att fara till Åmål och köpa in varor för nästkom­mande veckas försäljning. När hästarna efter en lång dags färd ställdes in i stallet hade de travat drygt sex mil, således ett och ett halvt maraton­lopp. Dock behövde de inte streta med alla va­ror hem till butiken, ty en del forslades med båt från Köpmannebro.

Det var således sonen Petrus Pettersson som tillsammans med sin bror David tog över affärs­rörelsen. Petrus hade varit i Amerika ett dussin­tal år innan han återkom till sin hembygd 1924. Ett par år senare gifte han sig med Hildegard Gustafsson från Linknappen i Fröskog och bör­jade då också arrendera gården.

Lars Magnus och Nanny, som nu började bli till åren, lät bygga sig en liten stuga mitt emot Olerud, som fick namnet Bygget, och där fram­levde de sina sista dagar. Den gamle lanthandlaren avled 1933 och lämnade Nanny ensam i sin stuga, men nu kunde hon skörda frukterna av allt slit och alla omsorger om sina många barn, ty de allra flesta hade slagit sig ner i hennes närhet och bildat egna familjer. Hon behövde bara gå tvärs över vägen för att få en pratstund med sin son Petrus och sonhustrun Hildegard. Hon kunde promenera ett par hundra meter söderut och hälsa på sonen Johan och hans hustru Sofia, och ville hon fortsätta yt­terligare ett stycke välkomnades hon säkert av sonen Lars på Båga och hans maka Telin. Ville hon ge sig av på en vandring västerut kunde hon kanske dricka elvakaffe hos dottern Elin på Olsbyn och spisa middag hos styvdottern Lydia på Kullen. Till Beda som bodde i Kraksbyn var det betydligt längre och likaledes till Hilda i Stora Kilane, men busslinjen mellan Snäcke och Åmål hade nu öppnats, så ofta tog hon bussen på morgonen till Kraksbyn och återvände med den hem på eftermiddagen. Lite besvärligare var det att komma till Hilda, så där blev besö­ken antagligen fåtaliga, men det är nästan sago­likt att Nanny på sin ålders höst fick leva i kret­sen av så många barn och barnbarn. Om någon hade viskat i hennes öra den där gången då hon i sin ungdom vandrade nerför ängarna mot Fammerud att hon om femtio år skulle fylla hela bygden med sina avkomlingar skulle hon kan­ske ha fyllts av stolthet men också av förfäran.

Hildegard och Petrus Pettersson samt Ernst Nilsson Båga framför den gamla manbyggnaden på Olerud.

1938 var det dags för alla hennes närmaste att ta ett sista farväl och följa henne till den sista vilan. Ett märkligt kapitel med en lika märklig huvudperson i Anolfsbyns historia var därmed till ända.

Låt oss återvända till sonen Petrus som ju arrenderade Olerud sedan "de gamla" dragit sig tillbaka. Efter faderns död 1933 blev han också ägare av gården och drev både jordbruk och lanthandel tillsammans med hustrun Hilde­gard under en lång följd av år. 1931 föddes so­nen Hendry och 1934 Kjell.

Under andra världskriget arrenderade Petrus ut affärsrörelsen till Åke Andersson som inne­hade butiken till omkring 1950 då handlande Arvid Jonsson i Sandbol öppnade filial på Olerud.