Dalsland/Ånimskog/Hagen (Nedre Kilane)

---

Lägg till ny plats
Hagen (Nedre Kilane)
Landskap	Dalsland
Socken	Ånimskog
Namn	Hagen (Nedre Kilane)
Typ	Gård
Hemman	Nedre Kilane
Koordinater	58.848125,12.481177
Laddar karta ...
Visa på
ekonomiska kartan
häradsekonomiska kartan
topografiska kartan
Google Maps
Sockipedia.se - Lokalhistoria på nätet.

Helge växte upp i Hagen, ett litet ställe som ligger strax söder om Gärdet. Helges far, Herman, hade köpt tomten av sin farbror Petrus 1924 och byggt ett hus för sig och sin unga familj ett par år senare. Tomten som var en inäga kallades Ullas hage eftersom Ulrika, den ursprungliga ägarinnan, brukade odla grönsaker här under 1870-talet.

Herman gifte sig med Ruth Maria Vesterberg från torpet England i Skålleruds socken. Det var ett ungt par som gick i brudstol i början av mars 1920. Ruth var endast 18 år gammal och Herman 22. De slog sig först ner i Håverud, där Herman arbetade på fabriken, men efter en tid beslutade de sig för att bosätta sig i närheten av Hermans föräldrahem. Då omfattade familjen också tre barn. 1926 stod huset färdigt och de kunde flytta in i sitt nya hem. Närheten till föräldrarna och syskonen på Gärdet skapade naturligtvis en känsla av trygghet och gemenskap, men nackdelen var att Herman fick lång väg att ta sig till sitt arbete, och detta skulle i sinom tid visa sig ödesdigert.

En tidig morgon dagarna före jul skulle Herman gå till sitt arbete i Håverud. Isen hade lagt sig på vikarna i Malbäcksfjordens inre delar, och när han kom till Lillängen beslöt han sig för att gena över nyisen för att göra den långa färdvägen något kortare. Isen var dock förrädisk. Den brast och Herman hamnade i en vak som han inte hade någon chans att ta sig upp ur. Sonen Helge berätta vidare:

Provinstidningen Dalsland 1931-12-23

Jag minns väl denna dags händelser. Min syster Dagny och jag var på förmiddagen till affären och handlade. På eftermiddagen gick mor, min bror Verner och jag till England, till mormor och morfar, som vi brukade göra då och då. Komna till Lillängen, fick jag se en vak invid holmarna och något som låg på isen (fars mössa). Jag förstod ej då (jag var 10 år) vad det var, men jag frågade mor, men som tur var, såg hon längre ut på sjön, åt Kvarnkasen till, där det fanns öppningar i sjön.

Om hon fått syn på denna vak, som jag såg så hade hon säkert förstått vad som hänt i arla morgonstund. Det konstaterades, när de tog upp honom att han hängt på iskanten och någon från Östebo, som jobbade i Håverud, hörde skriken i en halv timmas tid. Förmodligen frös han ihjäl och isen gav efter och han låg på rygg på sjöbotten med armarna i det läge som han hängde på iskanten.

Det var ett hårt slag för mor och oss barn, som förstod vad som hänt, och särskilt för mig som var så fäst vid far. Jag minns så väl sista söndagen tillsammans: Vi, far och jag, hade varit i skogen och sett ut julgranen, som han skulle hugga. På kvällen när vi skulle gå till sängs, gjorde jag som far, när vi klädde av oss för natten. Jag klädde av mig mer än vanligt var och på natten vaknade jag av att jag frös. Far var då vaken och sade till mig att inte vara lik honom i allt.

Ruth stod nu ensam med sex barn och det sjunde på väg. Det var ett fruktansvärt slag som drabbade familjen, och sorg och bestörtning lägrade sig över hela bygden under dessa juldagar. Ruth, som födde sonen Herman i januari, upplevde en svår tid, men lyckades trots stora umbäranden lotsa sin familj genom alla svårigheter. Det var en enastående bragd. Helge, som var äldst av sönerna, fick bära det tyngsta ansvaret av barnen. Han blev en slags ställföreträdande pappa och fick redan under skoltiden ge sig ut för att tjäna några slantar hos bönderna i trakten.

Helge förblev hembygden trogen med undantag för några år i Trollhättan, där han arbetade på Volvo Flygmotor och senare var ombud för dåvarande kds. Han prövade ett flertal yrken, men hans huvudsakliga sysselsättning var skogshuggning.

Helges syskon lämnade föräldrahemmet och sin hemsocken efter hand de kom upp i vuxen ålder. Sammanhållning och gemenskap har dock präglat syskonskaran under alla år. Dagny, som är äldst, föddes 1920, Helge 1921, Verner 1923; Ragnhild 1925, Greta. 1927; Sigurd 1929 och Herman 1932.

Karl Enock, Olof Karlssons andra son, lämnade sitt föräldrahem i Brandalen i mitten av 1890-talet för att söka sin lycka i Norge. Han fick anställning som stensättare i Sarpsborg och gifte sig 1899 med Mina Charlotta de Flon från Tistedalen. De fick sex barn, varav de de fem första föddes i Norge. Olof 1900, Fritiof 1901, tvillingarna Judith och Tryggve 1904 och Johan 1907.

Någon gång under året 1909 flyttade familjen till Sverige och bosatte sig hos föräldrarna i Brandalen. Olof och Johanna fick åter uppleva att ”stugan blev trång” och ett ytterligare bidrag till trängseln utgjorde minstingen Karl som föddes 1910.

Man kan med fog påstå att ödet inte log särskilt blitt mot Karl Enock och hans familj. Både han och sönerna Fritiof och Tryggve drabbades av svår ledgångsreumatism. Olof dog hastigt i spanska sjukan under en vistelse i Göteborg 1918. Johan, som var sjöman, gick också en tidig död till mötes. Det blev Judith som med en aldrig sinande energi och omtanke valde att stanna hemma och ta hand om sin rullstolsbundne far ända fram till hans död 1942, och därefter brodern Fritiof.

En del dråpliga dialoger utspelades mellan de två syskonen, som båda besatt talets gåva. De skaffade sig TV tidigt och under Romolympiaden 1960 bevakade Fritiof tävlingarna noggrant. Vid ett tillfälle ropade han på Judith som var sysselsatt ute i köket: ” Nu får du komma och titta, dom visar 100-metersloppet i ultra rapid!” Judith kom och ställde sig i dörröppningen och såg hur löparna långsamt segade sig mot målsnöret och sa: ” Ja, ja, de behöver väl ta igen sig lite ibland.”

Olofs tredje son, Herman, drabbades som så många andra i de dalsländska bygderna av amerikafeber och begav sig över till det stora landet 1905. Så småningom kom han till Chicago, där han engagerades som snickare i en fabrik som gjorde järnvägsvagnar. En dag blev han inbjuden till en stor middag, och där träffade han en ung svenska som hette Ida Skogh. Det mötet ledde till giftermål den 11 maj 1907 och 1910 föddes sonen Ralph.

Några år senare erhöll Ida ett arv efter sin äldsta syster som ägde Stallmästargården i Stockholm. Vid sin död hade hon en samlad förmögenhet av nära 300.000 kronor och även om inte Ida var ensam arvinge gav det makarna ekonomisk möjlighet att resa till Sverige för att hämta arvet och stanna en tid. 1917 ankom Herman och Ida till Bergen tillsammans med sin lille son. De reste sedan vidare till Sverige, där de bodde hos släktingar innan det var dags att återvända till Chicago. Det var nu 1918, första världskrigets sista år, och hela Europa härjades av spanska sjukan. Ida drabbades av denna svåra infektionssjukdom och dog den 28 oktober 1918. Makarnas nyfödda dotter avled några dagar senare i kikhosta. Det hopp om en ljus framtid som tänts därborta i Amerika för de båda makarna hade nu ändat i en tragedi.

Herman befann sig nu plötsligt ensam med sin åttaårige son och beslöt sig för att att bli kvar i Sverige. Han köpte en fraktskuta och efter några år, då han gift sig med Ida Eriksdotter från Rönningen i Stora Kilane och byggt ett nytt hus på sin ärvda mark i Nedre Kilane, kunde Herman se framtiden an med en viss optimism. Året var 1925. Sonen Ingemar föddes och Herman välvde stora planer inför de kommande åren. Bland annat bildade han ett kvartsbolag tillsammans med sin svåger. Tanken var att man skulle bryta kvarts i Fröskog för försäljning till Wargön och dessutom ombesörja båtfrakterna dit. Detta visade sig dock vara en katastrofal felsatsning, och Herman som intecknat sin egendom förlorade allt han ägde. Det nybyggda huset fick säljas till kraftigt underpris och familjen flyttade till Grön Tuva på Henriksholm. Ungefär samtidigt förlorade sonen Ralph hela sitt morsarv på grund av börskraschen på Wall Street. Oturen tycktes förfölja Herman men han hade en filosofisk och humoristisk läggning som på ett märkligt sätt höjde honom över de olyckor som drabbade honom. Under sina sista år bodde Herman med sin Ida på Totten, där han dog 1959.

Nya ägare till Hermans egendom i Nedre Kilane blev nu Axel och Sofia Lindberg från Fåglavik i Skaraborgs län. De ägde stället fram till 1939, och det kunde betecknas som ett litet torp, eftersom Herman hade byggt en ladugård och det gick att hålla både ko och gris. Höganäs-bolaget förvärvade hela fastigheten med sikte på den rikliga förekomsten av kvartsit i berget som tornade upp sig öster om huset. Om man betänker att Lindberg sålde egendomen för 11000 kronor, och att Höganäs-bolaget under några årtionden bröt närmare en halv miljon ton kvartsit, får man en uppfattning om hur en blygsam investering kan generera oerhörda vinster.

Höganäs-bolaget använde huvudbyggnaden till kontor och värmestuga för sina anställda, och när bolaget lade ner sin verksamhet rev Henning Johansson från Vesterås ner huset för att använda virket för tillbyggnaden av sin stuga.. Efter precis 60 år förvandlades sålunda Hermans byggnadsverk till aska.

Olof Karlssons yngste son, Petrus, arbetade på Annenäset och i Snäcke. Han var också i Amerika några år på 1910-talet. Han byggde sig ett hus på Karlsberg 1927 och flyttade in där med sin mor Johanna. Efter att hon avlidit 1934 bodde han ensam i sin stuga fram till sin död 1960. Petrus var en vänlig och gladlynt man som ofta spelade rollen av lustigkurre i bygden. Ofta gick han till Brandalen för att dricka elvakaffe. Enda möjligheten att komma dit innan vägen anlades 1955 var att klättra över Getryggen från Rönningen, om man inte valde den tre kilometer längre vägen över Ängane och Sandbäcken. När Petrus skulle börja nedstigningen mot Brandalen ropade han ett ljudligt ”Ka-ka” för att annonsera sin ankomst. Judith kunde då i lugn och ro sätta på kaffekitteln, ty det tog ungefär femton minuter att utföra den vådliga klättringen nerför berget.

Olof Karlsson och hans söner anade nog inte i början av seklet vilken” guldskatt” de ruvade på. Det var endast en ringa skärv som de fick med av de rikedomar som Höganäs-bolaget, Wargön och Gullspång utvann ur bergen under de kommande årtiondena. Olof Karlsson sålde en del av sina ägor till Gullspång 1917, medan hans söner avyttrade delar av sina egendomar till Wargön 1925, men några större summor för säljarna rörde det sig inte om.