Övre Salebol
Socken: Ånimskog Hemman: Salebol Platsnamn: Övre Salebol Typ: Gård Koordinater: [58.875842,12.495189] Visa på Kartbild.com
Innan vägen fick en ny sträckning omkring 1980 slingrade den sig så närgånget kring Övre Salebol att större fordon nästan nuddade vid magasinsbyggnaden på vägens östra sida. Trafiken inkräktade på rörelsefriheten, inte endast för folket på gården, utan också för hönsen som fick stressa över vägen till sitt viste i närheten av magasinet.
Numera vilar gården i stillhet ett femtiotal meter från trafikbruset, och de människor som skyndade över vägen för att uträtta sina ärenden har också gått till vila och lämnat boningshuset tomt och öde. Den nuvarande mangårdsbyggnaden uppfördes 1905, medan ladugård, loge och lador nybyggdes 1943 och ersatte den ursprungliga ladugårdslängan som stod närmare vägen.
Ägorna sträcker sig från hagmarkerna nere vid Ånimmen till skogsområdets västra gräns vid Djupsjön. När jordbruket stod i sitt flor kunde det försörja två hästar, åtta kor samt ungdjur, gris och höns. Något aktivt jordbruk har dock inte förekommit sedan 1970-talet.
När lagaskiftesförrättningarna av inägorna och skogsmarken på Övre Salebol avslutades 1837 fördelades Nils Bryngelssons ägor på barnen enligt följande: sonen Andreas Nilsson erhöll 1/8 mantal 1:4, vilket betydde hälften av det dåvarande Övre Salebols areal. Detta markområde hade redan tillförsäkrats honom av fadern 1828. Sonen Jan Magnus erhöll 1/8 mantal 1:5 vilket betydde den resterande arealen av gården. Sonen Johannes Nilsson fick 1/8 mantal 1:8, vilket utgjorde hälften av fädernegården Backen. Döttrarna Maria Nilsdotter och Cajsa Nilsson, den sistnämnda gift med Arne Nilsson i Västra Bräcke, erhöll tillsammans 1/8 mantal 1:8 vilket var den andra hälften av fädernegården.
Nils Bryngelsson avled 1839 och kring de här åren skedde transaktioner syskonen emellan som medförde att Andreas Nilsson blev ensamägare till Övre Salebol och brodern Johannes likaledes till Backen. Jan Magnus var redan ägare av Känsbyn. Från 1840-talet och några årtionden framåt är de tre bröderna betydande och inflytelserika män i bygden. Andreas gifte sig 1836 med Cajsa Eriksdotter, född 1816. Hon födde honom två barn, sonen Kristian 1837 och Sophia Elisabeth 1838 innan hon blev sjuk och avled 1841. Ett par år senare vigdes Andreas med sin andra hustru Maja Stina Bryngelsdotter som var den första hustruns kusin och född 1817. I detta äktenskap föddes Adriana 1847, Johan 1850, Wilhelmina 1853 och Carl 1856.
Andreas Nilsson utökade stegvis sina ägor i Salebol. Hustrun Maja Stina och hennes bror Johannes Bryngelsson erhöll Salebol 1:6 som gåva 1854. När Johannes avled 1874 köpte Andreas ut sin hustrus övriga syskon och blev ägare till Salebol 1:6 och 1:7 vilket i stort sett var liktydigt med vad vi idag benämner Nedre Salebol. Köpebrevet undertecknades i maj 1875.
Andreas Nilsson var nu ägare till både Övre och Nedre Salebol. På grund av att ägorna i Salebol i århundraden varit så sammanflätade med varandra fanns det ända fram till 1890-talet endast en mangårdsbyggnad. Den var belägen mellan de nuvarande bostadshusen och var en stor och rymlig byggnad uppförd i två våningar. Här rymdes inte bara ett par husbondsfamiljer, åtminstone tidvis, utan också ett stort antal pigor och drängar.
I denna ålderdomliga men imponerande byggnad residerade Andreas Nilsson och hans familj drygt ett halvt sekel, och husbonden själv fick förmånen att leva ett långt och framgångsrikt liv som varade nära ett helt sekel. När han och hustrun firade guldbröllop nyårsdagen 1894 blev det uppmärksammat i Åmåls-Posten, där det berättades att det var en storartad festlighet som var besökt av barn och barnbarn och många släktingar, och att stämningen förhöjdes genom "brudgummens trots sin höga ålder ovanliga munterhet och raskhet och pikanta fyndighet i tal och svar. Oaktat festen varade till långt på natten, kunde ej någon trötthet förmärkas hos den åttiosjuårige brudgummen." I tidningsartikeln erinrades det också om att Andreas Nilsson varit mycket anlitad i kommunala angelägenheter, och att han fungerat som elektor vid såväl riksdags- som landstingsmannaval.
Denne karlakarl skulle leva ytterligare sex år, men i december år 1900 gav han upp andan i sitt 93:de levnadsår och året därpå följde hans hustru honom i den sista sömnen.
När arvskiftet förrättades 1901 hade Andreas Nilsson redan sörjt för att den största delen av hans omfattande markinnehav hade fördelats på barnen. 1890 fick sonen Carl Vilhelm Nedre Salebol som gåva, och dottern Adriana erhöll samma år Nedre Kilane också det genom gåvohandling. Den andra dottern, Wilhelmina, som redan var gift med sin kusin Nikolaus på Backen, fick Säljedalen. Gården Torp på Ånimmens östra sida var också i Andreas Nilssons ägo och den tillföll nu sonen Johan.
Hur arvet skiftades i detalj behöver inte utredas här, men inget av barnen kom emellertid att överta fädernegården, och därför såldes den 1903 till Abel Eriksson och Lars Magnus Pettersson, men deras ägande blev kortvarigt, ty redan året därpå inträdde August Flink som ny ägare.
Flink var född i Laxarby 1846 och gifte sig med Karolina Olsdotter från Näsrämen i Värmlands län 1871. De båda makarna slog sig ner i Högbo i Gävleborgs län, där deras båda söner föddes; Gustaf Birger 1887 och Gunnar Petrus 1889. Den nye ägaren välvde säkerligen stora planer för sin gård när han nu återkom till den dalsländska jorden, ty han tog itu med att bygga en ny mangårdsbyggnad som stod färdig omkring 1907. Det gamla ärevördiga tvåvåningshuset skars ner i stora sektioner och virket användes som stomme i den nya manbyggnaden.
Dock tycktes livet i Salebol inte ha blivit vad makarna förväntat sig, ty redan 1908 bjöds egendomen ut till försäljning under annonsrubriken: God, vacker egendom till salu!
I annonsen åberopades också att gården hade utmärkta åbyggnader och en areal av 30 tunnland åker och 150 tunnland skog. Aret därpå flyttade makarna Flink tillbaka till Högbo, medan sonen Gustaf Birger, som gift sig med Lotta Aronsdotter från Anolfsbyn 1910, stannade kvar till 1911, då gården såldes och lösöret salufördes genom offentlig auktion.
Ett nytt kapitel inleds i Övre Salebols historia en junidag 1911 då Erik Andersson och hans hustru Ida flyttade in från Ödskölt med sju barn i bagaget. Erik var då 39 år gammal, medan Ida hade tagit ett par steg över de fyrtio. Ester var äldst av barnen, född 1896, Valborg 1898, Hilding 1901, Gunhild 1903, Hulda 1905, Anna 1907 och Axel 1909. På hösten 1911 föddes "minstingen" Vilhelm.
Åren i Salebol framflöt stilla och lugnt, och allt tycktes utveckla sig efter det mönster som vid den här tiden började bli vanligt på landsbygden. När de äldsta barnen nådde de övre tonåren flyttade de in till staden för att skaffa arbete. Bland de äldsta flickorna i Salebol fanns också denna längtan ut och i början av 1920-talet flyttade Ester till Göteborg och Valborg till Stockholm.
Det dröjde dock inte mer än ett par år innan de kallades hem av ett dödsbud som förkunnade att deras far hade avlidit under dramatiska och tragiska omständigheter. Det blev sorg i familjen och djup förstämning i bygden. Familjen slöt sig samman efter faderns bortgång, och det blev mor Ida som blev den samlande kraften till sin död 1956. Ester återkom från Göteborg och gifte sig med Adolf Pettersson från Anolfsbyn 1927. Valborg och Gunhild kom efter kortare perioder utanför hemmet att slå sig ner i sitt barndomshem, där de bodde till sin död omkring 1990. Anna flyttade hem till sina systrar och sin bror Vilhelm 1971 och därmed var halva syskonskaran samlad under barndomshemmets tak långt upp i ålderdomen.
Vilhelm blev Salebol trogen i hela sitt liv, och det var han och brodern Axel som så småningom fick ta det största ansvaret för lantbruket efter faderns död. Det var de båda bröderna som uppförde den nya ladugårdsbyggnaden under andra världskriget. 1945 gifte sig Axel och flyttade till Västra Berg.[1]
Källor
- ↑ Ånimskogs Sockenbok del II, sida 193-196.
