Anolfsbyn 1:6

---

Socken: Ånimskog Hemman: Anolfsbyn Platsnamn: Anolfsbyn 1:6 Typ: Gård Koordinater: [58.887098,12.498740] Visa på Kartbild.com

---

Nästan exakt på den plats där den gamla med­eltida byn en gång låg, finner vi idag en liten gård som vilade i stilla ro fram till omkring 1980, sedan de gamla ägarna gått bort ett tiotal år tidigare. När den nye ägaren, Stefan Zetter­berg, tillträdde bröts tystnaden kring de gamla husen och en intensiv verksamhet tog vid som medförde att lantgården upplevde en renässans. Den gamla oansenliga manbyggnaden från 1850-talet förvandlades till ett modernt bostads­hus, genom att en utbyggnad skedde såväl mot norr som mot söder. Idag är det endast den gamla glasveranden som till det yttre påminner om det ursprungliga huset. Mot Ånimmen, med en vidunderlig utsikt över Henriksholm, har den nya byggnaden försetts med en front som upptar en stor del av fasaden mot öster.

Ladugårdslängan och magasinsbyggnaden som endast genomgått smärre reparationer till­hör den ursprungliga bebyggelsen. Åker­marken sträcker sig ner mot Ånimmen, medan skogskiftet ligger i väster och omfattar trakterna kring Kärrsdalen.

När jordbruket var som mest livaktigt under 1940-talet kunde gården föda häst, fyra kor, gris och höns. Det aktiva jordbruket upphörde om­kring 1960 och låg nere till det tidigare omtalade uppsvinget på 1980-talet.

Under senare år har stillheten åter lägrat sig över bland husen på den lilla bergsryggen. Går­den används nu framför allt för sommarboende och rekreation.

HISTORIK

Det är svårt att avgöra när det gamla byalaget splittrades, men sannolikt började byn avfolkas vid enskiftesreformen 1812 och den definitiva upplösningen skedde under åren efter laga skiftet 1836, då så småningom nya tomtplatser började bebyggas. Det är således föga troligt att den förste ägaren Aron Aronsson kom att bo på den gård som idag utgör 1:6. Platsen var troli­gen densamma, men den bebyggelse som del­vis finns kvar idag uppfördes sannolikt på 1850-talet och då var Aron Aronsson död sedan ett par decennier tillbaka.

Aron Aronsson återfinns i husförhörslängderna första gången 1790. Han föddes 1757, och när den första noteringen görs bor han i den gamla byn med sin piga Maria Andersdotter. Några år senare gifte han sig med Kjerstin Bryngelsdotter och under de kommande åren föds deras åtta barn: Aron 1795 (får leva endast några år), Cajsa 1897, Maria 1803, Olof 1806, Jonas 1808, Johanna 1811, Anna Lisa 1814 och Erik 1817 Aron Aronsson dog 1830 och några år senare tog sonen Jonas över gården, först som brukare och senare som ägare. Jonas hade vistats hemi­från några år, och i mellantiden, från faderns död till hans återkomst till Anolfsbyn, brukades gården av systern Maria och hennes man Andreas Sandberg.

Jonas Aronsson gifte sig med Maja Persdotter från Fröskog omkring 1840. De fick fem barn: August 1840, Sofia 1842, Lars Gustaf 1845 (handikappad), Christina 1848 och Aron Ludvig 1853.

Omkring 1860 står Jonas Aronsson som ägare till egendomen och sannolikt är det vid denna tid som gårdsbyggnaderna får sin slutliga ut­formning. Tyvärr fick inte Jonas många år att blicka ner mot Ånimmen och glädjas åt sina nu alldeles egna åkerfält, ty 1867 avled han och lämnade sin hustru och deras två yngsta barn, Christina och Aron Ludvig kvar på gården.

När Maja Persdotter dog 1881 blev dödsboet ägare och i detta ingick förutom de två nämnda syskonen också systern Sofia. Emellertid avled Christina en kort tid efter moderns bortgång och i september 1882 stod Sofia och Aron Lud­vig som nya ägare.

Sofia var sedan 1868 gift med Johannes Hesselbom från Anolfsbyn 1:17, och det är troligt att de båda makarna varit behjälpliga med skötseln av gården sedan faderns död 1867 1882 flyttade Johannes och Sofia med sina två döttrar Hulda Maria och Kristina in på gården för gott, och ett par år senare löste de ut Aron Ludvig som flyttade till Stockholm.

Makarna Hesselbom behöll sin gård i ett par årtionden, men när ålderdomen nalkades sålde de den och bosatte sig på det gamla soldattorpet Sunnetorpet i Salebol.

Låt oss dröja kvar hos familjen även sedan de lämnat Anolfsbyn. Sofia dog 1914 och läm­nade sin Johannes ensam kvar på torpet och det blev tomt och tyst omkring honom och ef­tersom Johannes var en språksam natur måste han ju finna något sätt att bryta tystnaden. En möjlighet som han utnyttjade så ofta det var lägligt var att sätta sig på dasset som låg all­deles vid vägen och låta dörren stå öppen, ty en och annan gång var det någon som passe­rade förbi och då öppnade Johannes genast en längre konversation. I slutet av 1920-talet, då han passerat de nittio, togs han in på ålder­domshemmet i Lilla Bräcke och 1933 gick han hädan i en ålder av 98 år, 7 månader och 12 dagar. Han var då församlingens äldste.

Var fanns då de båda döttrarna? Hulda Maria flyttade till Norge redan innan föräldrarna läm­nade Anolfsbyn, men Kristina var med på Sunnetorpet några år, innan hon 1906 slog sig ner i Danmark. Hon kom dock tillbaka 1908 och året därpå avled hon. Hennes kvarlevor vilar på Lyngby kyrkogård i Köpenhamn.

Familjen Karl Johansson, Anolfsbyn 1:6, med några av sina grannar om­kring 1930. Fr v. Anna Eriksson, Erik Karlsson, Laura "Lagra" och Karl Johansson, Valfrid Karlsson. Framför Sigrid Eriksson och Albert Nilsson.

Åter tillbaka till 1901 då Johannes och Sofia sålde gården till Karl Johansson, född 1862 i Ånimskog. Han kom närmast från Skogsgården i Sandbol och tog sin gård i besittning 1902. Han var då nyligen gift med Laura Pettersdotter från Stora Strand i Fröskog. 1903 föddes deras äldste son Valfrid, och 1905 sonen Erik.

Det blev makarna förunnat att leva och verka på sin gård i fyrtio år. Båda dog i hög ålder un­der krigsåren i början på 1940-talet och lämnade över jordbruksfastigheten till sina söner. Både Valfrid och Erik förblev ungkarlar livet ut. Val­frid stannade mestadels hemma på gården, medan Erik, som var mer utåtriktad, också hade arbete utanför hemmet, men gården utgjorde den fasta punkten också för honom.

Det vilade lugn och eftertänksamhet i allt vad bröderna företog sig, och detta lugn sym­boliserades av en stor gul-brunskimrande ardennerhäst som drog alla jordbruksredskap med största lätthet. Stegen var dock så lång­samma att man tyckte sig se en film i slow mo­tion när man såg honom framför harv eller plog. Tyvärr gick han ett tra­giskt öde till mötes. Han gick och betade strax utanför ett hus, och där fick han se en spann som stod på en källbro, och med hästars van­liga nyfikenhet på spänner stegade han upp på bron för att undersöka om det fanns något gott i den. Källbron brast under hans väldiga tyngd och han störtade huvudstupa ner i brunnen och drunknade.