Kärrsdalen

---

Socken: Ånimskog Hemman: Salebol och Anolfsbyn Platsnamn: Kärrsdalen Typ: By Koordinater: [58.879979,12.480233] Visa på Kartbild.com

---

Ett par kilometer väster om Tomten ligger Kärrsdalen, idag ett område där naturen och människan i förening har ödelagt en idyll som bara för ett halvsekel sedan var en vallfartsort för människor som drog ut i den tidiga sommar­morgonen för att fira gökotta eller vandra till Sörknatten för att skåda ut över det skimrande sommarlandskapet.

Kärrsdalen hade då redan övergivits som bo­plats, men ett par av stugorna fanns kvar till i mitten av 1940-talet och kunde påminna gökottefirarna om svunna tider. Med frukost­korgarna i hand vandrade de över ängarna som skiftade i alla färger, från gullvivegult till violblått och över detta färgrika panorama vaktade vitstammiga björkar vars lövverk genomsilades av morgonens första solstrålar.

Utsikt från Kärrsdalsbergen mot Salebols skola. Fr. v. Erik Johansson Västerås, Hugo Karlsson Salebol, Bror Jo­hansson Västerås och Erik Persson Nedre Kilane.

Nog anade väl människorna med frukost­korgarna att de befann sig på ett rastställe mellan förgången tid och en oviss framtid som kanske skulle uppsluka all skönhet som naturen då kunde erbjuda. När ingen längre höll kulturland­skapet öppet lade granskogen sin mörka hand över ängarna, och när barrträden nått mogen ål­der mejades de ner av skogsmaskinerna och kvar blev ett kalhygge med ris och sly som domine­rande inslag. Kärrsdalen speglar den process som under flera årtionden pågått över hela vårt skogrika land, det öppna landskapet förbuskas och skogsbruket skapar vidsträckta arealer av skövlad och sönderkörd mark.

Det är med svårighet som man idag kan finna resterna av den gamla bebyggelsen på Kärrs­dalen, även om man bekvämt kan åka bil fram till det östra torpet som låg alldeles vid kors­ningen där en väg löper mot Bergstjärnet och en annan mot Gällsjön. Kommen hit har man med lätthet kunnat färdas på den nyanlagda vägen nerför en backe som Kärrsdalsborna hade att kämpa med i alla år, en besvärlig klev som gjorde det svårt att forsla varor från Salebol till Kärrsdalen. Rakt västerut, uppe i sluttningen låg det västra torpet, nere vid Bergstjärnet det norra och mot sydväst låg "Kuttens" och söder därom ytterligare en stuga, således sammanlagt fem hus i den lilla byn.

Det är i det närmaste ogörligt att ge en tillnär­melsevis fullständig redogörelse för alla de människor som levat och bott i Kärrsdalen, och därför blir det endast ett urval som här kommer att presenteras. Den äldsta bebyggelsen torde härröra sig från slutet av 1700-talet, och de för­sta som bosatte sig i dalen hade förutom den nämnda kleven valt ett fördelaktigt läge för sin bosättning. Det var relativt nära till "bygden", i de närbelägna tjärnen fanns goda fiskevatten och i skogarna däromkring strövade villebråd som rådjur och hare.

En av de första invånarna i det västra torpet var Anders Sandberg och hans familj. Han kom ursprungligen från Bäcke och slog sig ner i Känsbyn, troligen på Dalane. Han gifte sig med Maria Aronsdotter från Anolfsbyn 1826 och några år senare, då Marias far avlidit flyttade familjen till hennes barndomshem där Anders tog över skötseln av gården. Omkring 1840 köpte svågern Jonas Aronsson egendomen och Anders och Maria flyttade till Kärrsdalen, där Anders etablerade sig som skräddare och torpare. Det kan tyckas att torpet mitt i skogen var en alltför undanskymd plats att öppna skräd­deri på, men man måste hålla i minnet att både skräddare och skomakare ofta var ambulerande yrkesmän. I synnerhet skräddarna besökte sina kunder, tog mått, provade, sydde färdigt och le­vererade den färdigsydda kostymen eller kap­pan direkt till kunden, så det var inte ovanligt att finna de nämnda yrkesmännen på avlägset liggande torpställen.

Maria och Anders hade många barn i släptåg när de drog in i stugan uppe på kullen i Kärrs­dalen. Andreas föddes 1826, Carl 1828, Cajsa 1830, Arne 1833, Erik 1835, Kristin 1837 och Eli­sabet 1839. I Kärrsdalen föddes Otto 1844, Augusta 1845 och Cajsa 1847 (troligen dog den äldre Cajsa i unga år).

I början av 1860-talet övertog sonen Arne tor­pet sedan han gift sig med Stina Johannesdotter, och han upptog också faderns yrke som skräd­dare. De övriga barnen hade nu flyttat ut, och det var endast föräldrarna och den yngsta dot­tern kvar. Det är tänkbart att de båda generatio­nerna bodde tillsammans på det lilla torpet, men det är också möjligt att Anders, Maria och dottern flyttade till någon av de andra stugorna.

Innan vi följer den unga familjens liv i Kärrs­dalen ska vi göra en kort översikt av Arnes sys­kon och deras vidare öden. Den äldsta brodern Andreas valde också skräddaryrket och slog sig ner på torpet Huggängen i Nedre Kilane. Carl flyttade till Dalane, ett torp under Känsbyn, och bildade familj. Erik gifte sig och bodde kvar i Kärrsdalen till omkring 1870 då familjen bröt upp och anslöt sig till brodern på Dalane. Båda familjerna står omnämnda i kapit­let om Känsbyn, och där berättas det också ut­förligt om Eriks yngste son "Karl på Dalane". Systrarna Kristin och Elisabeth utflyttade till Gunnarsnäs på 1860-talet.

Låt oss nu återvända till Arne Sandberg och hans familj i Kärrsdalen. Deras äldsta dotter Maja Stina föddes 1863, Charlotta 1865, Torsten 1867, Lisa Kajsa 1870, Anna Lovisa 1873 och Adolf 1877. Åren rann snabbt undan och döden började göra nedslag bland de äldre och medel­ålders i familjen. Mor Maria dog omkring 1870, och ett tiotal år senare gick den gamle skrädda­ren Anders ur tiden. Arnes hustru Stina avled endast 51 år gammal, medan Arne själv levde till 1911. Han var då 78 år och hann att uppleva hur Kärrsdalen sakta men säkert började avfol­kas.

Anna Sandberg från Kärrsdalen som var folkskollärare Thybergs elev och senare gifte sig med honom.

Arnes dotter Anna och hennes familj var de sista som bodde på det västra torpet i Kärrs­dalen. Hon gifte sig med folkskolläraren Frans Johan Thyberg 1895. De bosatte sig i Salebols skola 1907, men när Thyberg efter nära 40 års tjänst slutade sin lärarbana stod han och hans familj utan bostad, och eftersom Annas barndomshem på Kärrs­dalen stod tomt flyttade de båda makarna dit med sin stora barnskara.

De äldsta barnen hade lämnat hemmet vid flyttningen till Kärrsdalen, men många fanns kvar, därav en handfull minderåriga vildbasar, så den gamle läraren fick fortsätta sin fostrargärning långt upp i ålderdomen.

Det dröjde dock inte många år förrän amerikafebern grep omkring sig på torpet. Frans, Karl, Viktor, Otto och Ninus reste över Atlanten för att pröva sin lycka. Karl fick en lyckosam start i det stora landet. Han blev välbeställd byggmästare i Miami, och likt en berättelse ur sagans värld kom han hem till Sverige strax före andra världskriget och byggde ett nytt, fint hus åt sin mor och hem­mavarande syskon. Huset uppfördes i Anolfsbyn, men tyvärr fick aldrig fader Frans träda in under dess tak, ty han dog några år tidigare på Kärrs­dalen. Frans och Otto lyckades också väl, men Vik­tor och Ninus var under en lång följd av år "spår­löst borta" till stor sorg för familjen, men det sägs att de på äldre dar meddelat sig med hemlandet.

Anders blev en av Dalslands mest kända konstnärer. Han hade ateljé i den norra stugan i Kärrsdalen, men tillbringade en stor del av sitt liv i Göteborg, där han bl.a. studerade vid Va­lands konstskola. Arne Thybergs val av yrke var inte lika glamouröst. Han blev polis i Stockholm, men dog i relativt unga år. Helfrid gifte sig och flyttade till Köpmannebro. Senare var hon bosatt i Åsensbruk. Emma förblev hemmadotter till i början av 1950-talet då modern avled och sedan bodde hon ensam kvar i hemmet, med undantag för en kortare period då hon var gift med Henning Säll i Stora Kilane.

Vi har nu följt fyra generationer av Sandbergssläkten som bott i Kärrsdalen under en period av nästan exakt 100 år. När Anna Sandberg-Thyberg flyttade till Anolfsbyn 1939 blev torpstugan tom och förfallet gick sedan snabbt. I mitten av 1940-talet var de två sista husen på Kärrsdalen jämnade vid marken. De tre andra som vi strax ska komma till var borta sedan flera år tillbaka.

Anna var således den av Arne Sandbergs barn som bommade till dörren för sista gången i barndomshemmet, men det kan vara av in­tresse att veta vilka vägar Annas syskon valde i livet. Brodern Torsten flyttade till Göteborg 1896 och blev sjömaskinist. Efter några år gifte han sig och slog sig ner i Blomskog i Värmland. Han återkom till Anolfsbyn under en kortare period men bosatte sig senare permanent med sin fa­milj i Tisselskog. Brodern Adolf blev också sjö­man och maskinist. Han gifte sig med Maja Olofsdotter från Fröskog 1899. Ett par decennier senare då makarna hade en stor familj att för­sörja flyttade de till Västra Korsbyn där Adolf inrättade sig som skomakare, och där kommer vi senare att möta familjen. Annas systrar, med undantag för Charlotta, flyttade från Ånimskog och hade sedan vag anknytning till sin hem­socken varför vi utelämnar dem i vår berättelse. Charlotta ska vi senare återkomma till under rubriken Vingnäs.

Det östra torpet låg som tidigare nämnts i vägskälet mellan Bergstjärnet och Gällsjön och det är också här som bygränsen mellan Salebol och Anolfsbyn skär genom Kärrsdalen i ost-västlig riktning. Torpen i öster, väster och norr låg således i Anolfsbyn, medan de två andra låg i Salebol.

Någon längre historik om det östra torpet är det inte möjligt att ge, men från omkring 1880 bodde Erik Hesselbom här med sin hustru Stina Eriksdotter från Skållerud. Erik var född i Anolfsbyn 1833 och hustrun var ett år yngre. Makarna hade två barn, Johan född 1875, och Maria, som det tyvärr saknas data om. Johan prövade först lyckan som fältjägare men 1906 emigrerade han till Amerika. Erik Hesselbom, som gick under namnet "Store Erik" dog 1911 och och hustrun Stina flyttade då till Lilla Bräcke, där hon avled 1913.

Samma år intog Fredrika Sandberg och hen­nes barn stugan. Fredrika, eller Rika, var dotter till Carl Sandberg och föddes på Dalane 1859. Hon tjänade piga i Salebol innan hon kom till Ressbyn 1883. Här födde hon dottern Alma året därpå. 1889 gifte hon sig med arbetaren Karl Jo­han Johannesson och samma år föddes dottern Maria. Sedan följde Ferdinand 1891, Hilda 1894 och Fredrik 1896.

Det är svårt att spåra var familjen vistades under de kommande åren, men en fingervis­ning är att Ferdinand föddes i Eskilstuna. De övriga barnen är dock födda i Ånimskog, men det är oklart var.

I november 1903 flyttade dottern Alma till Skållerud och samtidigt lämnade Rikas make Karl Johan hemmet för gott. Huruvida det fanns något samband mellan dessa uppbrott från hemmet, eller vart Karl Johan tog vägen går inte att utröna. Inte heller är det klarlagt var Rika och barnen var bosatta innan de kom till Kärrs­dalen, men troligen slog de sig ner på Dalane. När familjen bosatte sig i Kärrsdalen hade den utökats med Marias treårige son Karl Filip. 1916 gifte hon sig med sjömannen Karl Einar Ström­berg från Lidköping. Hilda flyttade till Göte­borg 1915 och Ferdinand gifte sig 1919 med sin syssling Anna Sandberg. Fredrik flyttade till Skållerud 1930. Mor Rika bodde under sina sista år på Hagen i Västra Berg. Hon avled 1935.

Det norra torpet var beläget vid Bergstjärnets sydspets och här börjar vår historia 1840 då Bryngel Bryngelsson, född på Korsbyudden i Bergstjärnets norra del 1787, flyttade in med sin hustru Karin Hansdotter, bördig från Åmål. De båda makarna levde här i ett tjugotal år och ef­ter deras död i slutet av 1850-talet övertog so­nen Lars Bryngelsson, född 1832, torpet. Han gifte sig omkring 1860 med Maja Hesselbom och försörjde sig och sin familj som skräddare. Han konkurrerade således med sin granne Arne Sandberg som just tagit upp skräddaryrket ef­ter sin far, och det ger en antydan om att det fanns en stor efterfrågan på skräddare under 1800-talets senare del, då det var en kraftig be­folkningstillväxt och konfektionsindustrin ännu låg i sin linda.

Lars och Majas äldste son Lars Gustaf valde också skräddaryrket, men han drog iväg med nål och tråd till Norge för att rigga upp vårt bro­derfolk. Han återkom dock till sin hembygd och slog sig ner i Kraksbyn. Dottern Nanny, född 1864, vistades också i Norge en tid, men åter­vände och gifte sig med Johan Lindkvist i Väs­tra Berg. Den yngsta dottern Sofia (1868) flyt­tade även hon till vår unionsgranne och gifte sig med en man i Horten som hette Bye och till yr­ket var - skräddare!

När Sofia bröt upp från hemmet 1898 var modern död sedan några år och fadern var om­gift med Kristina Johannesdotter, som tidigare tjänat piga hos Gustaf Eriksson på Övre Tomten i Salebol. Herrens vägar är ibland inte så out­grundliga ty vägen från Kärrsdalen till mera bebyggda trakter ledde just förbi de två går­darna på Tomten, och änkemannen Lars hade nog sneglat lite extra på pigorna när han gick förbi och funnit vad han sökte.

I tjugo år framåt fick de leva vid varandras sida, men den hårda vintern 1917 - världskrig och hungersnöd - dog de båda makarna med endast en månads mellanrum. Som tidigare nämnts fungerade stugan sedan som målarateljé några år innan den raserades på 1940-talet.

Det finns öknamn som bränner sig så djupt in i människors medvetande att det egentliga nam­net på personen mer eller mindre faller i glöm­ska. Så var fallet med skomakaren Gustaf Petters­son som alltid kallades "Kutten" därför att han haltade på ett oefterhärmligt skuttande sätt. Han föddes i Ånimskog - ovisst var - 1827 och i sin ungdom blev han baptist och fångades så starkt av sin tro att han ansåg sig kunna utföra överna­turliga ting, bl.a. att flyga. En gång provocerades han av några kamrater att flyga över ett ganska brett gruvhål. Med ett par hemmagjorda vingar kastade han sig ut över gruvöppningen men nådde inte den andra sidan utan föll och bröt be­net. Han ådrog sig ett komplicerat benbrott som gjorde honom halt för livet.

"Kutten" fick sin utkomst på Kärrsdalen som skomakare, gifte sig tre gånger och var bosatt på torpet söder om Sandbergs. Det är oklart när han flyttade in på Kärrsdalen, men troligen var det på 1880-talet. Sitt tredje äktenskap ingick han med Inga Sofia Fredriksdotter 1895. Hon var född i Ånimskog 1857 och när hon svor Gus­taf Pettersson tro och loven hade hon redan en tioårig dotter som hette Alvina. "Kutten" och hans nya familj bodde på Kärrsdalen ett tiotal år innan de flyttade till Kasenberg, där den åld­rade skomakaren dog 1913. Mor och dotter flyt­tade samma år till Hensviken men återkom till Kärrsdalen året dårpå. På hösten avled Inga So­fia och ett par år senare gifte sig Alvina med Gustaf Färdig från Skållerud och flyttade till Totten och därefter till Björkhem.

Det femte torpet som låg längst i söder måste vi tyvärr lämna därhän i brist på dokumente­ring liksom mycket annat när det gäller bebyg­gelsen i den lilla dalen. Det är t.ex. oklart hur många egentliga torp som fanns, alltså en enhet av boningshus och fähus med omgivande mark som kunde ge föda åt en ko, gris, får och höns. Ett par av byggnaderna var troligen backstugor av enklaste slag.

Detta är dock ett försök att levandegöra en li­ten undanskymd och numera nästan helt förgä­ten plats i vår socken.