Blomsterholm
-Platsbox- (OBS:Detta visningsformat är tillfälligt!)
Socken: Ånimskog
Hemman: Nedre Kilane
Platsnamn: Blomsterholm
Typ: Torp Koordinat nord: 58.859820 Koordinat öst: 12.480236
Visa på Kartbild.com
I vår socken finns det boplatser som fallit i total glömska, trots att människor har levat här i flera generationer. Av någon anledning har stugan eller torpet övergivits, och byggnaderna har förfallit, rivits ner eller överlämnats åt förruttnelsen. Skogen har smugit fram över åkrarna och mörklagt den glänta som idoga människohänder en gång brutit upp. Mossan har lagt sitt täcke över husgrunden och efter ett antal år har alla spår av mänskligt liv utplånats. Kanske erinrar sig någon av den äldre generationen att här legat ett torp som hette så eller så, men en dag är också namnet borta.
Så är fallet med torpet Blomsterholm som tillhörde Kilane Mellom. Ytterst få människor i trakten har haft en aning om att torpet någonsin existerat. Vill man finna platsen idag går man rakt västerut från södra Kasen ända till skogskanten och den lilla bäcken som letar sig ner mot Charlotten. Här hittar man några mossiga grundstenar som ger en uppfattning om hur byggnaderna har legat. Ett äppleträd som nu förvandlats till vildapel ger också en antydan om att människor levat här. Enligt uppgift lär det ha vuxit en mängd blåsippor runt torpet, och kanske var det därför det fick namnet Blomsterholm.
Den förste torparen som står att finna i hävderna bodde här på 1750-talet och hette Sven Halfvardsson. Han hade hustru och fyra barn. Familjen flyttade till Bjurdämmekasen 1757 och efterträddes av Per Hök och hans hustru Karin Olsdotter. De var båda i 60-årsåldern när de omnämns som bosatta på Blomsterholm, och troligen blev deras tid på torpet kortvarig, för ungefär samtidigt finner vi Anders Persson och hans familj boende här. Kanske beboddes torpet tidvis av två familjer. Så kan ha varit fallet när änkan Karin Eriksdotter kom från Bjurdämma och slog sig ner på Blomsterholm med sina barn i början av 1760-talet. Hon stannade här några år, men om hennes vidare öden vet vi intet.
Brukaren Jonas Erichsson med hustrun Annica Nilsdotter bodde på torpet i början av 1780-talet, innan torparen Giliam Jansson och hans hustru Maria Andersdotter tog över. De kom att stanna på Blomsterholm till seklets slut. Giliam var född 1755 och hans hustru var 15 år äldre. De tre pojkar som finns upptagna som tillhörande familjen var säkerligen inte deras egna, eftersom de betecknas ”gossar” och har olika efternamn. Jan Eriksson, Johan Jacobsson och Sven (efternamn saknas) var troligen föräldralösa barn som Giliam och Maria tagit hand om.
En blick på det tillgängliga källmaterialet avslöjar att det ofta är de mest utsatta människorna som tagit sin tillflykt till Blomsterholm. Inte sällan betecknas de boende som ”inhyses” Det gäller gamlingar, änkor och föräldralösa barn, och det ligger nära till hands att dra slutsatsen att många av dessa människor levde i stort armod.
Under den krigiska period som kom att bli slutet på Napoleons storhetstid och början på en ny kungadynasti i vårt land, finner vi i tidens anda en soldat på torpet. Han hette Petter Sloberg och flyttade in på Blomsterholm 1812 med sin hustru Malin Bengtsdotter och sex barn. Ytterligare två barn skulle födas under de kommande åren. Den äldsta dottern Cajsa begav sig som sextonåring ut i världen, närmare bestämt till Skållerud, där hon förmodligen tjänade piga. Hon återkom 1824 till sitt föräldrahem och ett par år därefter skänkte hon föräldrarna ett barnbarn, sonen Magnus. Hon gifte sig senare med Olof Jonasson som kom från Steneby och tog hand om såväl torpet som Cajsa och hennes son, och därtill svärföräldrarna som nu blev inhyses. Olof Jonasson nämns i ett sockenprotokoll där han får ersättning för två kor som dött. 1833 lämnade familjen Blomsterholm och flyttade till Ör.
Flyttningen gav utrymme åt en annan Cajsa som med sin man Petter Olsson och fyra barn kom från Skållerud och tog torpet i besittning samma år. Deras yngsta dotter Carolina föddes här 1837 Drängen Anders Olsson med hustru och två barn bodde också på torpet under den här tiden, och det antyder att Blomsterholm kunde ge en relativt god bärgning.
Det är därför lite egendomligt när sägnen berättar att Ånimskogs sista björn sköts här 1858 sedan den rivit torparens enda ko. Vid den tiden var det Lars Peterson och hans hustru Maja Jansdotter som styrde och ställde på det nu hundraåriga torpet. Det verkar som om blomstringstiden redan var över när den chockartade händelsen inträffade för Lars och hans hustru. Kanske lämnade de torpet någon gång i början på 1860-talet och sålunda blev makarna Peterson de sista i den långa raden av torpare. De allra sista som tycks ha funnit tak över huvudet på Blomsterholm var inhyses Lars M. Jansson med hustrun Ida samt deras två barn.
Dock levde torpet kvar ännu 1872, ty på en förteckning sammanställd vid laga skiftet samma år är Blomsterholm upptaget med såväl boningshus som stall och ladugård. På 1890 års karta finns det emellertid inga spår av några byggnader. Namnet är också utplånat, och åkermarken har uppgått i Charlottens brukningsareal. Således är det mer än hundra år sedan detblommande torpet gick till vila, men varje vår kommer blåsipporna och påminner om dess forna existens.
Källa: Boken "Ånimskogs Sockenbok", del II, sida 32-33.
Inventeringar
Nov 2024
Platsen hittad och koordinater bestämda.
