Kilebacken

---

Socken: Ånimskog Hemman: Stora Kilane Platsnamn: Kilebacken Typ: Gård

---

Strax norr om Aspelund ligger Kilebacken som är Stora Kilanes största gård. Den vita mangårdsbyggnaden vilar tryggt i den lätta slutt­ningen nedanför vägen. Boningshuset, som skil­jer sig avsevärt från de äldre byggnaderna som beskrivits på Aspelund, representerar en ny stil som i slutet av 1800-talet började avlösa den vanligt förekommande dalslandsstugan. Bot­tenplanet gjordes rymligare genom att kök och oftast tre rum omgav en väl tilltagen murstock, vars rökgångar betjänade såväl köksspis som kakelugnar. Övervåningen kom för det mesta att bestå av en stor vind med ett par inredda gavelrum. Man övergick också från falurött till ljusa fasadfärger. Förutom Kilebacken är mangårdsbyggnaderna i Nedre Kilane och Salebol typiska exponenter för denna lite "herrgårdsaktiga" stil.

Det finns mycket som tyder på att Kilebacken började bebyggas under 1700-talets första de­cennier. Det boningshus som vi ser idag har inte genomgått några större förändringar vad exte­riören beträffar sedan det byggdes omkring 1908, och ersatte en äldre byggnad som var be­lägen på ungefär samma plats. Bod, vedskjul och magasin, som uppfördes på 1950-talet, finns kvar medan ladugårdslängan, som var av be­tydligt äldre datum och låg norr om bonings­huset, revs ned i början 1990-talet.

HISTORIK

Omkring 1760 då stångjärnshamrarna bultade som intensivast på Upperuds bruk och krävde enorma mängder av träkol för att göra järnet smidbart inköpte bruket flera skogsegendomar i Ånimskog och en av dem var Kilebacken.

Vid Laga skiftesindelningen 1832-1834 stod Upperud fortfarande som ägare till gården, och det är kring de här åren som Lars Andersson flyttade från Viken i Ånimskog till Kilebacken och blev brukare. Lars var född i Skållerud 1804 och gifte sig i slutet av 1920-talet med Maria Hansdotter från Salebol. Hon föddes 1806 och var yngre syster till Cajsa Hansdotter som redan hade etablerat sig som gårdsfru på Kilehaget. De båda systrarna blev sålunda grannar på var sin gård i Stora Kilane.

Lars och Maria fick ingen lyckosam tid på sin arrendegård. Fyra av deras barn rycktes bort i unga år. Anna Lisa och Lena Cajsa dog båda 1849, tjugo respektive fjorton år gamla och Kris­tina, som föddes året efter syskonens bortgång, fick leva i femton år. Sonen Lars Magnus dog i späd ålder och husfadern själv gav upp andan i början av 1850-talet.

En hel barnskara som skördas så brutalt i unga år föder tanken att den fruktade lungsoten härjade utan urskiljning i den utsatta familjen. Det var endast modern och dottern Gustafva som fick leva fulla liv. Gustafva skulle dock få uppleva att hennes barnbarn blev det första off­ret i ny våg av de dödsbringande mikroorganis­merna som åter skulle hemsöka familjen.

Under 1850-talet då Upperuds "järnålder" gick mot sitt definitiva slut såldes ett flertal egendomar, däribland Kilebacken, som åter kom i privat ägo sedan änkan Maria Hansdotter fått fastebrev på gården 1856.

Gustava, "Stava", och Karl Wilhelm Jansson.

Gustafva Larsdotter på Kilebacken, eller Stava som hon oftast kallades, och Karl Wilhelm Jansson i Känsbyn hade känt varandra sedan barnsben, och någon gång i början av 1860-talet beslutade de att gifta sig. De slog sig ner i Ne­dre Kilane, som då ägdes av Karl Wilhelms far­bror Andreas Nilsson i Salebol, och brukade gården ett par år, men när Maria dog 1869 och Kilebacken genom arvsskifte övergick i Stavas ägo flyttade familjen till Stora Kilane och tog hand om den egna gården.

Några av de äldsta barnen hade således hun­nit komma till världen när Stava och hennes man tog klivet in i hennes forna föräldrahem. Wilhelm Magnus föddes 1865, Anton Emanuel 1867, Leander 1869, Albert 1871, Augusta 1873 och tvillingarna Wahlborg och Adolf 1875 (Wahlborg levde endast två dagar och fick nöddöpas), Nora 1877 och Petter 1879.

I mitten av 1880-talet splittrades familjen. Karl Wilhelm var en levnadsglad herre som spe­lade bort en stor del av sin förmögenhet, och det oroade naturligtvis Stava som fick ta på sig det mesta av ansvaret för gården och familjen. Till sist tröttnade hon på sin slarver till man och låste honom helt sonika ute, och därmed fick han packa och åka till Amerika. Flera av sönerna sökte också sin lycka på andra sidan Atlanten. Wilhelm Magnus och Anton Emanuel utvand­rade 1886 och Leander följde i deras spår 1892.

Leander återkom till Sverige 1899 i sällskap med sin lille son Karl Andrew. Förmodligen hade han gift sig i Amerika och blivit änkling, och inom honom fanns nog tanken att defini­tivt bosätta sig i hemlandet, ty han köpte sin fädernegård samma år. Sonen tycks emellertid inte ha funnit sig tillrätta i Sverige, för han gjorde sällskap över Atlanten med sin farbror Petter 1902, Sonens avresa verkade ha gjort Leander villrådig, ty han återvände till Ame­rika påföljande år. Han återkom ensam 1906 och gifte sig med Hulda Jansdotter från Krok­stad i Bohuslän året därpå och började nu på allvar ta itu med lantbruket på Kilebacken och dessutom uppförde en ny mangårdsbyggnad. Brodern Albert, som också tillbringat några år i Amerika, kom hem ett par år tidigare och köpte gården Hagane, medan systern Augusta gifte sig med Anton Widing i Känsbyn. De båda blev således närmsta grannar. Deras yngre bror Adolf dog år 1900.

Leander och Hulda Karlsson.

1908 föddes Leanders och Huldas första barn, Cornelia, sedan följde Verner 1910, Ebba 1912, Dagmar 1915, Elvira 1917, Carl Linus 1919 och John Leander 1923.

Nu följde några år av harmoni. Tre syskon på tre gårdar nära varandra och barn som föddes och växte upp i alla familjerna. Framtiden tedde sig ljus, men på Kilebacken skulle de lyckliga åren ändas i tragedi. Det började med att Leander efter en tids sjukdom avled 1923. Hans död betydde att familjen kom att leva under knappa omständigheter, och för att förbättra ekonomin lät Hulda en äldre kvinna som be­hövde vård flytta in. Den lilla inkomst som vårdnaden gav var ett välkommet tillskott, men den gamlas umgänge med familjen fick kata­strofala följder i och med att hon var smittad av tuberkulos, och denna smitta grep omkring sig med förödande kraft och drabbade både barn och vuxna. Cornelia var den första som dukade under i sjukdomen. Hon var då 19 år. Modern dog 1930 och ytterligare en dotter, Ebba, 1933. Linus avled året därpå och Verner 1939, dock inte i tbc. De enda som klarade sig undan den förtärande sjukdomen var Dagmar och Elvira som redan före faderns död flyttat till moderns hemtrakter i Bohuslän. Den yngste sonen Leander flyttade också dit 1930 och undgick att bli smittad.

Kilebacken 1913. Fr. v. Gustava, "Stava", Hulda med Ebba på armen, Leander, bar­nenframför honom Kornelia och Verner, Anton Viding, Sven Wall och Albert i Hagane. Barnen framför är Sven Walls Erik och Leander.

Kilebacken blev kvar i familjens ägo under hela denna kaotiska period, men när Verner Leandersson avled 1939 såldes fastigheten till Gunnar Andersson och Carl Ottosson. Köpe­kontraktet undertecknades i januari 1940. Några år senare blev Gunnar Andersson ensamägare av gården sedan en avstyckning (1:51) av ett skogsområde vid Snäcke gjorts, vilket tillföll Carl Ottosson.

Gunnar Andersson kom från Sundals Ryr, där han föddes 1906, och tog tjänst som dräng i Ne­dre Kilane i slutet av 1920-talet. Han gifte sig med Ester Engström 1929 och makarnas första hem blev "Josefs stuga" på Berget, där också deras äldsta dotter, Marianne, föddes samma år. Efter någon tid finner vi familjen i Esters barn­domshem i Stora Kilane, där Gunnar förutom sitt jobb som stenarbetare också är sysselsatt med att sköta det lilla jordbruket.

1937 köpte Gunnar och Ester fastigheten och tre år senare blev de som tidigare nämnts ägare till Kilebacken. Vid den tiden hade ytterligare två flickor kommit till världen, Gun 1933 och Eva 1940. Gunnar kunde nu odelat ägna sig åt lantbruket, ty den brukningsbara arealen räckte att försörja häst och fem kor, och dessutom avverkades en del skog som sammantaget med åkerbruket gjorde Kilebacken till en bärkraftig egendom för sin tid.