Kilehaget

---

Socken: Ånimskog Hemman: Stora Kilane Platsnamn: Kilehaget Typ: Torp

---

Kilehaget, vars ägor gränsar till Ängane i söder, är vackert beläget på en höjd som sluttar ner mot Ånimmen. Den nuvarande mangårds­byggnaden fick sin utformning i början av 1920- talet, då den nytillträdde ägaren gjorde en ge­nomgripande ombyggnad av ett äldre hus som troligen uppfördes under 1800-talets första de­cennier. Ladugården är förmodligen från samma tid men har under årens lopp genom­gått flera reparationer, bl.a. har den rustats upp under det senaste decenniet.

Omkring 1830 finner vi Johannes Andersson och hans hustru Cajsa Hansdotter som ägare och brukare av Kilehaget. De kom båda från Salebol 1828 och flyttade till Stora Kilane i sam­band med att de gifte sig. Samma år föddes de­ras första barn, dottern Christina och hon följ­des av Anders Fredrik 1831, Johanna 1838 och Lars Gustaf 1841. Christina gifte sig med Olof Jansson som var son till Jan på Bjurdämma (se Nedre Kilane) och det var hon och maken som tog över skötseln av gården sedan föräldrarna och Johanna flyttat till Lund i Ånimskog 1860. Anders Fredrik var då död och Lars Gustaf hade gått till sjöss.

Olof och Christina fick sju barn: Anders Jo­han född 1857, Matilda 1858, Emanuel 1860, (dog vid sex års ålder) Abel 1864, Anna Kajsa 1866, Johanna 1868, (dog i späd ålder) och Al­fred 1872. Anders Johan emigrerade till Ame­rika 1880 och Abel följde efter 1886.

Den gamle Johannes dog 1866 och hans hus­tru Cajsa 1874. Vid moderns död ärvde Chris­tina och Johanna hälften var av egendomen, medan brodern Lars Gustaf troligen fick sitt arv i kontanta medel, för han blev i stånd att köpa Knektängen på hösten samma år. Ett tiotal år senare, då Johanna med sin make Olof Karlsson stod i begrepp att köpa Gärdet-Brandalen (se dito), sålde hon sin del till systern och svågern.

När Christina gick bort 1902 blev maken Olof tillsammans med barnen Abel, Alfred, Matilda och Anna Kajsa nya ägare. De övriga barnen var vid den här tiden avlidna. 1913 sålde Olof och barnen Kilehaget till Edvin Olsson som skynd­samt avbördade sig sin nyförvärvade egendom under loppet av en månad till Aron L. Eriksson. Denne tycktes inte heller ha något djupare in­tresse för gården, ty han sålde den till Walfrid Johansson 1917, och han fullföljde de snabba af­färernas strategi genom att sälja till Edvin Lars­son 1919.

Under "snabbköpsperioden" 1913-1919 bod­de gruvarbetaren Karl Johan Andersson/Skog­lund och hans hustru Hulda Maria på Kilehaget. Hulda hade sin dotter Hedvig med sig när hon kom från Värmland till Tösse och in­gick äktenskap med Karl Johan Skoglund 1910. Tillsammans fick de ytterligare fyra barn: Nils 1912, Karl Erik 1914, Bror Yngve 1916 (dog fyra år gammal) och Karin Viola 1918. Familjen flyt­tade till Annenäset omkring 1920, där de bodde till 1927 då de plötsligt blev vräkta p.g.a. en strejk. De fick då tillsammans med ett par andra familjer ta sin tillflykt till några baracker i Slobol.

I och med att Edvin Larsson köpte Kilehaget kom gården åter i den släkt som ägt den sedan 1830-talet. Edvin var nämligen son till Lars Gus­taf Johannesson som omtalats ovan. Edvin föd­des 1876 och prövade under några år på sjömansyrket i sådan utsträckning att han blev skeppare, men han arbetade också som bergsprängare, vilket inte sällan utgjorde ett kom­plement till sjöfolkets försörjning när farlederna frös till på senhösten. 1905 gifte han sig med Ottonie Stomberg som han fann på Aspelund och tillsammans fick de två döttrar, Elsa född 1906 och Märta född 1910. Under flickornas uppväxttid bodde familjen på ett flertal ställen, men när de slog sig ner på Kilehaget 1919 blev det Edvins och Ottonies fasta punkt livet ut.

Edvin tog raskt itu med att bygga om boningshuset och sätta jordbruket i stånd. Några större brukbara arealer förfogade inte Kilehaget över, men ett gott år kunde skördarna räcka till tre kor. Om höskörden slog fel måste Edvin söka foder utanför gårdens domäner, och det var vid ett sådant tillfälle som han kom att figurera i lokaltidningen. Sommaren 1941 var ovanligt torr och Edvin hade skurit vass i madområdet i Nedre Kilane och lagt vassen på tork på stranden av Valön. Trots min ringa ålder var jag själv med när vassen skördades och minns väl händelserna däromkring.

Fredagen den 25 juli 1941 stod följande notis att läsa i Åmåls-Tidningen under rubriken: SABOTAGEDÅD I ÅNIMSKOG.

"I Kilane, Ånimskog, råder sedan en lång tid otrevliga förhållanden mellan en del personer. Sabotagehandlingar äro inte ovanliga. Det är en hemmansägare och f.d. skeppare, som för en tid sedan fick hela sin mödosamt förvärvade vass­körd som låg lagrad vid stranden utspridd i vattnet. Senare fann han att stöttorna på hans mjölkbord vid vägen sågats av och att en båt las­tats full med sten och sänkts ett stycke från stranden.

En annan gång hade en påle nedslagits mitt i avtagsvägen till hans gård, så att han i mörkret stötte sig mot denna. Orsaken till dessa tvistigheter lär vara ekonomiska ingrepp i varandras förhållanden samt en gränsdragning, egendo­mar emellan. Av uppgifter från flera håll fram­går det med all önskvärd tydlighet, att det inte är ens fel att två träta."

Av tidningsartikeln kan man utläsa att fejden mellan Edvin och hans grannar rörde sig om flera sabotage och hade sin upprinnelse i gräns­tvister, vilka började redan omkring 1920 då Edvin enligt grannarna högg virke på annans mark. Tvister av det här slaget var inte ovanliga i Stora Kilane, eftersom utmarkerna var sämjedelade vilket medförde att gränserna inte var klart utstakade mellan de olika gårdarna. Efter skiftesförrättningar i tjugotalets början drogs gränserna upp och tvisterna bilades. Dock var aldrig dessa strider om ägorna så drama­tiska och bittra som mellan Edvin och hans grannar. Orsaken var att Edvin hade ganska lätt för att gräva upp stridsyxan, och att "gran­narna" utgjordes av ungdomar som i sitt oför­stånd såg dessa trakasserier som ett spännande äventyr. De verkliga grannarna skulle inte ha gått till sådana ytterligheter. Själv minns jag att jag berördes mest av att Edvins kor kanske skulle få svälta påföljande vinter.

Ottonie avled 1948 och Edvin fem år senare.