Killingen

---

Socken: Ånimskog Hemman: Vingnäs Platsnamn: Killingen Typ: Torp Koordinater: [58.927567,12.487121] Visa på Kartbild.com

---

I området mellan Övre Gällsjön och Ärran låg tre torp som bildade en liten bosättning för sig. Strax invid den nylagda vägen till Byn, inte långt från stora landsvägen, kan man finna läm­ningar av Övre Killingen med tydliga rester av stugans murstock och 75 meter söder därom grunden till fähuset. Åkermarken är igenväxt men kan skönjas väster om torpruinerna.

Nedre Killingen, som troligen var det äldsta torpet, låg på en jämn platå nära stranden till Ärran. Resterna av byggnaderna är relativt svåra att identifiera. Åkrarna, som en gång måste ha tett sig som rena "slättlandet" jäm­fört med tegarna som omgärdade torpen i all­mänhet, är idag planterade med rakstammiga granar i långa rader.

Nordväst om Nedre Killingen, uppe i bergs­kanten, låg "Magnus hage", en backstuga vars grundmur är väl bevarad. Miljön här uppe är betydligt kargare än den som omger Nedre Kil­lingen, men ändå tycks det sistnämnda torpet ha övergivits allra först, ty det upptas inte på 1890 års karta.

Det är svårt att spåra alla de människor som levat här genom århundradena, och också att ange på vilket torp de bott. Följaktligen är det endast möjligt att ge en fragmentarisk bild av Killingens invånare. När torpen uppfördes är också svårt att få en definitiv uppfattning om, men Nedre Killingen har säkerligen tillkommit i mitten av 1700-talet eller något senare.

Torpet förekommer nämligen i ett drama­tiskt sammanhang, skildrat av Conny Källvik i Hembygden 1992, där en viss Jonas Persson, som var torpare på Killingen, blev bestulen och senare mördad av en gardessoldat Flinck. Den­ne flydde till Norge men blev fasttagen och se­nare fälld för mordet och avrättad vid Herr­skog 1788.

Torparen Anders Eliasson och hans hustru Kajsa Jansdotter, båda födda i Ånimskog på 1790-talet, bodde på Killingen från omkring 1820. Deras äldsta barn, sonen Jan Magnus, föddes 1825 men dog som fyraåring. En ny Jan Magnus kom till världen 1829 och sedan följde Anders Fredrik 1832, Johan August 1835 och Stina Lisa 1839.

I slutet av 1820-talet tog makarna till sig en flicka från Gyltungebyn som hette Johanna Ols­dotter. Hon var då elva år och stannade hos fa­miljen några år innan hon flyttade till Kingebol.

År 1850 började familjen splittras. Modern, som länge varit sjuklig, dog detta år, och då hade redan sonen Jan Magnus avlidit ett par år tidigare. Några år senare flyttade de yngre sönerna Anders Fredrik och Johan August till Vingnäs och dottern Stina Lisa bosatte sig i Fröskog.

Anders Eliasson levde nu ensam på torpet till sin död 1868. Om han bodde på Övre eller Nedre Killingen har inte gått att utröna, men vissa sammanhang tyder på att det var på det nedre torpet och i så fall var förmodligen Anders Eliasson dess siste invånare.

1836 gifte sig drängen Anders Jonasson med Anna Stina Jansdotter. Anders var endast 22 år gammal, medan Anna Stina var 33. Uppgifter­na om paret är knappa, men vi vet att Jonasson dog 1850, och att Anna Stina som fattig änka bodde på Killingen på 1860-talet. Det är natur­ligtvis vanskligt att pussla samman dessa frag­ment till en sammanhängande "story", men det kan mycket väl ha varit så att de båda makarna beslöt att bygga och röja mark i närheten av Nedre Killingen omkring 1840, då ungdom och äktenskaplig gemensamhet gav dem framtids­tro och på så vis kan torpet som kom att kallas Övre Killingen ha kommit till. Att deras lycka blev relativt kortvarig och barnen uteblev var det öde som Anna Stina sedan fick bära till sin död 1876.

Fantasin har här möjligen fått för stort spel­rum, men dokumenterat är att tre olika familjer, eller "rester" av familjer bodde på Killingen un­der 1860-talet, och att således alla tre torpen var bebodda samtidigt. Änkemannen Anders Elias­son kan naturligtvis ha flyttat hem till änkan Anna Stina Jansdotter eller vice versa, de förlo­rade ju sina livskamrater samma år, men vi ska inte snoka i deras eventuellt intima relationer.

Magnus och Kristina Eriksson framför sin stuga på "Magnus hage". På trappan sit­ter Lotta Sandelin.

På 1860-talet flyttade också Magnus Eriksson, född i Ånimskog 1832, och hans hustru Kristi­na Sandelin till Killingen. Makarna var av allt att döma nybyggare, ty torpnamnet "Magnus hage" har säkert uppkommit efter Magnus Eriksson. En tid tycks också Kristinas bror Lars Gustaf Sandelin ha bott med dem. Det ska til­läggas att Johannes Sandelin på Kasa, en halv kilometer söderut, också var Kristinas bror.

1865 var det dags för makarna Erikssons för­sta barn, sonen Johan Mauritz, sedan Erik Gus­taf 1868, Sven Vilhelm 1872, Kristina Lovisa 1875 och Karl 1881. Som en kuriositet kan näm­nas att Karl flyttade till Åmål och fick heders­namnet Motor-Kalle.

Sönerna lämnade hemmet tidigt och tog drängplatser i Salebol och Sandbol, och även Kristina Lovisa tog som artonåring tjänst i Väs­tra Korsbyn. Detta var emellertid endast deras första steg ut i världen. Erik Gustaf och Sven Vilhelm for till Amerika, och Kristina Lovisa säl­lade sig till sina bröder 1897.

Makarna Eriksson levde sannolikt kvar i sin stuga uppe i bergskanten när det nya seklet bröt in, och om de orkade bo kvar på sin ålderdom var de säkerligen de allra sista torparna på Vingnäs. Kristina avled 1910 och Magnus 1913.

Under ett par år på 1890-talet bodde också den tidigare nämnde Lars Gustaf Sandelin och hans maka Brita Stina Eriksdotter på Killingen. 1898 flyttade de emellertid till Tisselskog.