Vingnäs

Från Sockipedia

Socken: Ånimskog Platsnamn: Vingnäs Typ: Hemman Koordinater: [58.916679,12.504330] Visa på Kartbild.com

Alternativt namn: Vingenäs

Det egentliga Vingnäs är den halvö i Ånimmens norra del som skjuter ut mot insjöbäckenet som sträcker sig från Kärrkil till Fengersfors och vi­dare upp mot Edsleskog. Bygränsen har dock vidare ramar. I söder går gränslinjen strax norr om Halvorskerud och fortsätter sedan mot nordväst ända till sjön Djup för att sedan tvärt ändra riktning mot nordost, innan den på Kerstinsön mitt i Ärran åter skapar en spetsig vin­kel och tar kurs mot Strömmen i söder.

Det kan nämnas att det förekommit flera tvis­ter om gränsdragningen, dels mellan Kraksbyn och Vingnäs och dels mellan Högelund i Tissel­skog och Ånimskog. En rät linje från gränsröset på Vingnäsudden över Ånimmens nordvästra vik mot Djupsjön skar rakt genom en udde utan­för Kraksbyn, vilket ansågs olämpligt, och där­för försköts gränsen på sträckan Ånimmen-Norra Gällsjön norrut så att den hamnade inne i en vik. Denna krökning av gränsen medförde att Kraksbyns areal ökades medan Vingnäs minska­des i motsvarande grad. Denna gränsmanipula­tion uppfattades av Vingnäs bönder som djupt orättvis, och 1798 krävde de att återfå området, men fick inget gehör för sina krav och ännu idag kröker sig gränslinjen mellan de båda byarna på samma sätt.

Gränstvisten mellan Tisselskog och Ånim­skog som också kom att omfatta Byn i Fröskog gällde ett betydligt större markområde och be­rörde den tidigare nämnda gränslinjen vid Djup som skar av ett skogsområde som enligt hävd tillhört Högelund. 1862 stämde tio bönder i Hö­gelund ägaren till Byn i Fröskog, men i utslaget som kom påföljande år heter det: "ty, och utan af seende i detta mål. varder Kärandens stämningstalan emot Svaranden af Häradsrätten ogillad." Sedan dess har stridsyxorna varit ned­grävda och gränserna har accepterats. Ur­sprunget till dessa relativt sena gränstvister var de medeltida gränsdragningarna mellan Norge och Sverige då dessa trakter utgjorde gränsland till Norge.

Låt oss lämna gränstvisterna och i stället ge en översiktlig bild av Vingnäs idag. Själva halv­ön är lätt kuperad med omväxlande skog och öppen mark som avslöjar att här varit goda jord­bruksbygder, vilka dock till största delen nu lig­ger vilande och övergivna. Endast en gård har fortfarande aktivt jordbruk.

I väster avtecknar sig de norra delarna av Vingnäsbergen som har omfattande inslag av kvarts och kvartsit, och öster om Kuvetjärnet påminner ett 500 meter brett schakt om den stenbrytning som pågick här på 1970-talet.

Vingnäs är nämnt i jordeboken första gången 1540, då med namnformen Vignes. 1680 har namnet den stavning som användes idag, men vissa varianter har förekommit, som t.ex. Wingenäs så sent som 1877. Ordets etymologi ger vid handen att ursprunget kommer från den fornsvenska genitivformen Vigha som svarar mot det fornnorska Vigi och forndanska Wighi vilka alla är mansnamn. Namnet skulle alltså med modern genitivform betyda Vigis näs. Den gamla genitivformen Vigha innehåller ordkom­binationen gh och den övergick framför n till ng vilket ger Vingnäs.

Detta är språkforskarnas version och inför denna sakkunskap måste man böja sig, även om det kan vara frestande att acceptera Bernt Qvists förklaring att Vingnäs helt enkelt betyder "nä­set mellan vikarna". Rent geografiskt är det en välfunnen tolkning, men språkhistoriskt håller den inte eftersom ordet vik hade samma stav­ning redan under fornsvensk tid.

Det bör dock tilläggas i sammanhanget att "de lärdas" ordförklaringar ibland kan te sig alltför konstruerade och stå i strid mot den tolk­ning som hävdas av personer med god lokal­kännedom och allmänt språkintresse, och då är det säkrast att ta båda sidornas utläggningar med en nypa salt. Således ska vi ha all respekt för lokala "språkforskare" som Bernt Qvist.

HISTORIK

Vingnäs, liksom stränderna kring Ånimmen i övrigt, har förmodligen genomströvats av jägar-folk för omkring 8000 år sedan och bosättningar har säkert funnits sedan stenåldern. Ute på Slättudden finns forntidsgravar som emellertid är av senare datum, sannolikt från bronsåldern.

Under 1500- och 1600-talen var Vingnäs re­gistrerat som kyrkohemman och senare som frälsehemman. På 1700- och 1800-talen var det brukspatronerna som intog en dominerande ställning som markägare.

Den gamla byn var belägen omkring 300 me­ter öster om Vingnäsvikens norra ände, uppe på platån och i sluttningen mot norr, på en plats som idag benämns Askegärdet. Det finns knap­past något som påminner om svunna tider på platsen idag, men antagligen stammade byn ända från medeltiden och drabbades av ned­gång och förfall under senare delen av 1800-talet. Gårdarna Rud och Slättan, som ännu finns kvar, bebyggdes sannolikt betydligt senare än den ursprungliga byn.

I brandstodsförhandlingarna från 1825 kan man utläsa att byn fortfarande var ganska in­takt, ty då upptas fyra gårdar, varav alla har häst och tre kor samt får. En av bönderna var Isac Jansson, vars manbyggnad bestod av stuga med kammare, men på gården fanns också bod och ladugårdsbyggnad med foderlada. En nästan identisk beskrivning ges av de andra gårdarna som ägdes av Jan Månsson, Nils Eriksson och Lars Olofsson. Huruvida de nämnda odalmän­nen var ägare i egentlig mening är osäkert. Vingnäs hade som tidigare nämnts varit kyrko- och frälsejord och det ligger nära till hands att anta att bönderna i byn endast hade besittnings­rätt på sina gårdar.

Kring sekelskiftet 1800 hade brukspatron Christoffer Sahlin lagt under sig stora markom­råden i Tössbo härad. Bl.a. ägde han järnbruket Lisefors, som senare kom att heta Fengersfors, och markområdena söder därom omfattande både Vingnäs och Henriksholm.

Gustaf Wohlfarth, som var måg till Sahlin, övertog Henriksholm omkring 1810 och där­med också Vingnäs som han dock samägde med svågern Mauritz Sahlin.

1833 genomfördes laga skifte och Vingnäs 1:1 delades då upp i i 1:2 och 1:3, varvid Mauritz Sahlin erhöll 1:2 med gårdarna Rud och Slättan, medan Wohlfarth fick 1:3, vilket i stort sett ut­ gjorde den norra delen av hemmanet. Skiftet omfattade också den gamla byn, och protokol­len från förrättningarna visar att det är en ge­nomgripande förvandling som byn genomgår under de påföljande åren. Byggnader rivs, flyt­tas och repareras och nya tomter anläggs. Efter några årtionden är byn i det närmaste utplånad.

Beträffande Rud fastställdes det att åbon An­ders Larsson skulle få behålla den rätt till lägen­het och mark som han erhållit 1799. Samma rätt fick Petter Persson på Slättan som hade förpantningsbrev på gården sedan 1817. Dock fick de båda avsäga sig alla rättigheter till skog, timmer och bete.

Efter Wohlfarths död 1851 skedde en laga skiftesutbrytning och tillika hemmansklyvning som medförde att Vingnäs 1:3 delades i 1:4 - 1:11. Dessa förrättningar pågick under ett par år och delningen fastställdes 1859. De ägare som berördes av skiftet och hemmansklyvningen var Jonas Jansson som 1853 flyttat från Kraksbyn 1:5 och i Vingnäs byggt upp den gård som senare skulle registreras som 1:6, vidare bröderna Lars och Jonas Andersson på Rud som köpt mark i anslutning till den gamla byn samt Erik Johans­son som troligen brukade någon av de gamla gårdarna i byn.

Jonas Jansson avled 1855 och det blev därför hans efterlevande som fick slutföra skiftesför­handlingarna på det 1/4 mantal som nu var i deras ägo. Lars och Jonas Andersson, vilka fort­farande bodde på Rud, ägde var och en 1/16 mantal av Vingnäs 1:3, och dessutom var de nu fullt ut ägare av Rud som dock inte berördes av skiftet. Slättan ställdes också utanför på grund av att åbon Petter Perssons arvingar hade tolv år kvar av besittningsrätten.

Under de år som förrättningarna pågick fast­ställdes markfördelning, gränsdragningar och vägsträckningar mycket detaljerat. Det mest på­fallande var att Erik Johansson, vars del i Vingnäs 1:3 var 1/8 mantal, fick utflytta till tor­pet Håkerud, av vilket han sålde den södra de­len till sin bror Peter under förhandlingarnas gång. Här lades således grunden till de båda gårdarna på västra sidan om Vingnäsviken.

Vingnäs 1:2 genomgick också en hemmans­klyvning 1879 varvid den ursprungliga hemmansdelen klövs i två hälfter och fick beteck­ningarna 1:12 och 1:13.[1]

Platser i Vingnäs

Källor

  1. ↑ Ånimskogs Sockenbok del II, sida 283-285.
Hämtad från ”https://sockipedia.se/w/index.php?title=Dalsland/Ånimskog/Vingnäs&oldid=18713”