Västra Korsbyn

Från Sockipedia

Socken: Ånimskog Platsnamn: Västra Korsbyn Typ: Hemman Koordinater: [58.896488,12.497978] Visa på Kartbild.com

Västra Korsbyn omfattar i stort sett de höglänta områdena norr om Anolfsbyn. Kring landsvä­gen som stiger ganska brant upp mot krönet, där Kraksbyn strax tar vid ligger ett flertal hus, varav de flesta endast är bebodda under som­maren. Den ursprungliga gården ligger på ömse sidor om vägen med manbyggnaden i öster och en nyuppförd ladugårdsbyggnad i väster.

Gårdarna Grana och Björnberget ligger väs­terut och sedan vidtar skogsområdena som sträcker sig ända till Djupsjön.

I jordeboken från 1540 upptas två enskilda gårdar med namnet Korsbyn, en på den västra sidan av Ånimmen och en på den östra. De båda gårdarna bildar således ingen by som namnet antyder, men ordet kan härröra från bosättningar under tidig medeltid. Förleden kors har säkerligen den betydelse som vi för­knippar med ordet idag, men anledningen till namngivningen är okänd. Redan på 1500-talet börjar man skilja på gårdarnas namn för att ange deras läge och från början av 1700-talet till i slutet av 1800-talet benämns de Korsbyn Westre och Korsbyn Östre.

Drottning Kristina som regerade Sverige i mitten av 1600-talet var rundhänt med förläningar till adelsmän och ämbetsmän som hon ville belöna, och det medförde att större delen av den svenska åkerjorden förvandlades till frälsejord, d.v.s. att bönderna fick betala skatt till den enskilde besittningshavaren i stället för till staten.

Västra Korsbyn blev ett av dessa frälsehem­man och en av ägarna under denna tid var riks­rådet Erik Sparre. Denna adelsmannadominans varade i ungefär trettio år tills Karl XI började sin reduktion 1680. Då återtog staten så små­ningom de flesta frälsehemmanen och omkring 1695 slog sig Erik Svensson ner i Västra Kors­byn som konungens befallningsman.

Man kan med viss säkerhet anta att mangårdsbyggnaden i Västra Korsbyn hade ett mer imponerande yttre än bondstugorna runt om­kring och därför kunde betecknas som herrgård. Byggnaden tillkom sannolikt i slutet av 1600-talet och anlades på den platå mitt i backen där det nuvarande boningshuset ligger.

1743 kom åter gården i privat ägo, då Erik Svenssons son Isaac Hesselbom köpte den för en summa av 300 daler silvermynt. Namnet Hesselbom förekommer nu för första gången i hävderna, och det var troligen Erik Svensson som antog namnet, kanske för att få en tydligare identitet som kunglig tjänsteman.

Isaac Hesselbom avled 1772 och Västra Kors­byn gick nu i arv till sonen Johan Hesselbom som var gift med Lisa Månsdotter Lidström från Tösse. Paret hade tre barn, sönerna Sven (1769), Isac (1773) och dottern Stina Caisa (1778).

Johan Hesselbom dog 1788 endast 45 år gam­mal, och Västra Korsbyn delades mellan de tre barnen vid en lantmäteriförrättning 1796. Del­ningen skedde enligt storskiftets principer så att varje ägare skulle få sina åkrar och ängar så samlade som möjligt.

De tre arvingarna skulle nu förvalta var sin del av Korsbyn. Dottern Stina Caisa, som var gift med Anders Beckman från Dals Ed ärvde en fem­tedel eftersom syster enligt de då gällande arvs­lagarna endast ärvde hälften av vad broder fick ärva. Hon sålde dock snart sin andel till lant­mätaren Esbjörnsson-Bergman, som bodde i Korsbyn en tid och där förvärvade ytterligare mark så att han kom att äga en tredjedel.

Denna tredjedel samt Isac Hesselboms arvs­lott såldes omkring 1810 till brukspatron Gustaf Wohlfarth på Henriksholm, som sålunda kom att äga hela den södra delen av Västra Korsbyn, vilket utgjorde två tredjedelar av hela hem­manet.

Isac Hesselbom hade år 1800 flyttat till Aneberg, där han gifte sig med Stina Olofsdotter och övertog sin svärfars gård. Han skulle i sinom tid bli farfar till den berömde konstnä­ren Otto Hesselbom.

Den norra tredjedelen tillföll Sven Hesselbom vid hemmansklyvningen 1796, men liksom sin far gick han bort i relativt unga år. Han drunk­nade 1806, och när hans sex barn senare fick ut sina arvslotter gav det upphov till en omfat­tande ägosplittring av hemmanets norra mark­områden. Sven Hesselbom och hans hustru Ma­ria Bryngelsdotter från Eriksbyn i Skållerud hade sex barn: Jan 1792, Erik 1794, Maja Stina 1797, Lisa 1801, Carl 1802 och Maja Lisa 1804.

Vid bouppteckningen 1806 värderades Sven Hesselboms 1/3 mantal i Västra Korsbyn till 500 riksdaler banco. Det kan också vara av intresse att veta hur stor djurbesättningen var vid den här tiden, och få en inblick i några av gårdens inventarier. Trots att Sven Hesselbom endast ägde en tredjedel av marken kan vi räkna med att han brukade hela hemmanet och var bosatt i herrgården.

På gården fanns 2 hästar, 9 kor, 3 kvigor, 2 tjurar, 11 får, 3 baggar, 1 sugga och 5 smågrisar. Hessel­bom var en ivrig fiskare, ty han ägde hälften i en fiskebåt, 1 vimmenät, 3 siknät, 18 mjärdar, 1 ljuster med brandjärn och dragrev med krok. Tillgångarna i fast och lös egendom uppgick till 836 riksdaler banco och skulderna till 368 riksdaler banco.Vid laga skiftet 1835 bodde alla ägarna i och kring den gamla herrgården, som nu var cen­trum i en bygemenskap med tre långa ekono­mibyggnader och däromkring ett drygt halv­dussin byggnader, varav några var boningshus. Vid laga skiftet delades Västra Korsbyn 1:1 upp i 1:2-1:7. 1:2 var liktydigt med de två tredjedelar som brukspatron Wohlfahrt ägde medan 1:3-1:7 utgjorde en ägofördelning av den norra tredje­delen. För att få en bild av detta jordinnehav ges här en kort översikt av de fem skiftena och de­ras ägare efter jordreformen 1835.

1:3 ägdes av dottern Maria Lisa och hennes man Petter Andersson. Maria Lisa hade sålt sin 1/27 till Olof Johannesson på Berget (senare Björn­berget) året innan, men makarna köpte brodern Eriks del och dessutom systern Lisas 1/27 så att de tillsammans hade 3/27 av 1/3 mantal Västra Korsbyn.

1:4 (2/27) köptes av Petters bror Erik Anders­son. Det var Jan Hesselboms arvslott, men han föredrog att sälja och bosätta sig öster om Ånimmen. 1:5 (1/27) ägdes av Olof Joharmesson. 1:6 (2/27) föll på sonen Carls lott. 1:7 (1/27) gick till dottern Maja Stina och här uppfördes senare gården Grana.

Emellertid skedde snart förändringar. Erik Andersson sålde sin mark till Lars Svensson från Tomten i Salebol ganska omgående och Carl Hesselbom överlät sitt jordinnehav på samme man 1838. Den nye ägaren förfogade därmed över 4/27 av 1/3 mantal Västra Korsbyn.[1]

Ett Barndomsminne

I Ånimskogs Sockenbok återges en skildring av Västra Korsbyn som publicerades i tidningen Hembygden 1995. Den är given av Maria Beijer-Wall, som föddes på Korsbyudden 1872 och bodde där under de första tio åren av sitt liv:

"Jag börjar med mitt hem, det var fattigt men bra på sitt vis. Det var ingen lyx som i våra dagar. Havrebröd, sill och potatis, om detta fanns, det var inte alltid sådant fanns på den tiden - för omkring 75 år sedan, men vi ansågs ha det väl­digt bra på alla vis. Vi hade två kor och en jul­gris till slakt, samt några får. Beteshage var vilda skogen. Ofta fick man leta efter kor och får på kvällen, om de inte kom hem i rätt tid och det hände ofta.

Drygt en halv mil hade vi till skolan, vi måste ro över ett tjärn, annars var det mycket längre. Det var jag, min bror och några grannbarn. Våra grannar var mycket fattiga de flesta. Det som var närmast var ett litet ställe med en liten bit jord och en stenstuga, så liten, kanske 8-10 kva­dratmeter. Och i stugan bodde sju personer, Pet­ter gamlefar och hans dotter Sofia, gift och hade fyra barn, alla bodde tillsammans i den lilla stenhyddan. Regnade det mycket kunde vattnet rinna in mellan stenarna på golvet och barnen plaskade i med bara fötter. Roligt men farligt. Men ändå växte de alla upp och blevo bra män­niskor. Frysa och svälta fick de lära sig av livet, men de var så snälla alla. De hade en liten kossa, så tidvis hade de ju lite mjölk, så gick karlarna på dagsarbete och fick 50 öre och lite mat per dag. Tiderna var sådana då. Om något mat­nyttigt kunde följa med någon gång var förlåt­ligt, de var hungriga. Och hur det var med klä­der och renlighet säger sig självt. Ofta blev jag förbjuden att gå dit till "Stenmarken", för jag fick odjur med hem och det var inte nådigt.

Ännu idag syns rester efter stugan och loge, lador, fähus - allt i sten -inga bräder, bara sten och jord, trampad hårt till golv. Tak var några ohyvlade kluvna mindre stockar, näver och jord ovanpå, grönt och fint på sommaren.

Så var det nästa lilla stuga. De hade det ju bra emot de andra, hade två kor och får och allt var bra. Fjället kallar vi den stugan. Där var fem per­soner i ett rum och en liten kammare, men så­dant var vanligt på den tiden, de fick inte ha stora fordringar.

Så är det en ännu mindre stuga, "Björklundra" de hade bara ett par får, som jag kan minnas. Jor­den kring stugan var inte mera än ett grönsaks­land är i våra dagar. Det var gamla Björklund och hans dotter Märta som hade sitt hem där och ar­betade till sitt uppehälle.

Så var det en liten stuga, Kleven kallad. Där bodde en liten gumma, Stina i Kleva, hon hade inga djur, bara sig själv.

Åsen är en annan stuga, där bodde Sven och Katrina i en liten stuga, bara ett litet rum, litet, litet. Sven var dövstum men förstod bra, att tala med honom gick rätt bra. Katrina spann ull och lin och var duktig värre. Jag var rädd för dem bägge, när jag var liten.

Näbben är en annan liten stuga om ett rum och en liten kammare. Där bodde två änkor, Maja-Stina och Sofia. De arbetade med lite av varje för att få lite mat och det allra nödvändigaste.

Myrarna är ett annat ställe, litet förstås. Lars och Stina flyttade in där som nygifta. Hade en ko, en gryta och en kaffepetter, men hade inte någon balja att ge kon vatten i utan fick an­vända grytan, det gick det också. Det blev bättre med tiden och Stina fick baljor och två kor och får och gris. Stina var så rar och snäll. Lars var allt grinig men bra.

Så var det två så kallade soldatstommar som var stugor till. På den tiden var det fasta soldater med ett torp som säte och där skulle bönderna så och göra allt arbete, när soldaten påkallade. Stu­gorna var ju små men rätt bra. Många barn fanns på alla ställen, fastän det var långt bort i skogen och de växte upp och reste ut i världen.

Kåludden är ett litet ställe, en liten stuga, li­ten kammare. Kalle och Eva var bosatta där med barnen Josef och Kristina. De hade rätt bra, hade en ibland två kor, får och gris, bra värre till att vara då.

Så är det Mjölkudden, där var nästan lika som på "Stenmarkera", en liten stuga med en mur som tog ut nästan hela golvytan. Stugan var inte av sten men bedrövlig ändå - och sådan fattig­dom. Det var så många barn, 10-11 och nästan inga kläder, de mindre gick i bara skjortan, kom det någon sprang de och gömde sig. Här var en bakugn så stor att två tre stycken parvlar fick plats att gömma sig. Det var Nils och Johanna som var mamma och pappa där. Vad de fick till mat är en gåta. Johanna gick för det mesta i stu­gorna och fick väl lite bröd och kanske något annat också.

Nu är de skingrade och gamla alla, en del lever, som jag känner till, de flesta är döda.

Så är det Kärnsdalen, där var fem stugor, små som vanligt, inte just armod men fattigt var det. Det var två skräddare, en skomakare i Kärns­dalen och de arbetade värre alla. Där var ju ett samhälle, stort värre. Skomakaren var allt en rik­tig kurre, skulle vara religiös, hur det nu var med den saken - trodde på Gud så han kunde göra under sa han, själv skulle han göra ett mäster­prov och hoppa över en gruva, föll i, bröt benet, blev halt hela livet. Fick heta Kutten för det."

Platser i Västra Korsbyn

Källor

  1. ↑ Ånimskogs Sockenbok del II, sida 283-285.
Hämtad från ”https://sockipedia.se/w/index.php?title=Dalsland/Ånimskog/Västra_Korsbyn&oldid=18545”