Tullchefens jätteaffär

Provinstidningen Dalsland (PD)   14 mars 1996

Tullchefens jätteaffär lade grunden för bruksrörelsen      

1996 är det 200 år sedan järnbruksrörelsen introducerades i Fröskog. Men industriell verksamhet i bygden är i själva verket äldre än så.

Redan 1774 startade den silverbrytning, som ledde fram till anläggandet av anrikningsverket ”Kung Gustafs Silverhytta” i Hensbyn. Gemensamt för bygdens tre industriperioder 1700-talets gruvor, 1800-talets järnbruk och 1900-talets massa- och pappersfabriker är den rad märkliga och numera bortglömda fastighetsaffärer, som gjordes av den tidens särklassiga finansklippare och som därefter löper som en röd tråd genom Fröskogs och dess industris historia.

Den 5 september 1649 bytte gården Flatungebyn i Fröskog ägare. Köparen var inte från orten och inte heller var hans namn känt i bygden. Drygt halvtannat år senare kungjordes, att också gårdarna Humletorp, Hensbyn, Knarrbyn, Linknappen, Gobyn, Rävsalen, Sannerud, Smedserud, Klapperud och Spettbolet (Spetthult) hade bytt ägare på en och samma dag den 4 februari 1651. Nu blev uppståndelsen stor. Varför dessa stora uppköp? Och vem var den okände köparen?

Redan tre dagar senare - 7 februari 1651 - slår den mystiske gårdsuppköparen till på nytt. Nedre Strand, Viken, Östersbyn, Bocklarud och Efnebyn (Amnebyn) åkte då med i svepet!

Därmed hade den okände enligt material framtaget av dalslandsbördige Sven Bertilsson i Uppsala lagt under sig precis hälften av socknens alla gårdar eller noga räknat 16 mantal!

Köparen visade sig så småningom vara ingen mindre än Sveriges och Finlands förste "generaltullchef”, en befattning som hade inrättats 1636.

Mårten Augustinsson hette han. Han var född i Jönköping, tidigare verksam som skrivare hos Axel Oxenstierna och en av drottning Christinas gunstlingar.

I 1600-talets ämbetsmannavärld betalades vid de verk, som sysslade med inkassering, beslag och böter, löner ut i form av provision.

Jättevinster

En tillräckligt nitisk eller hänsynslös chef i t.ex Tullverket kunde bli stenrik på kuppen.

Och det blev Augustinsson!

Efter att i 13 år ha inkasserat 5 procent på alla tullbeslag i de båda länderna hade han blivit så rik, att han började placera sitt kapital i flera hundra hemmansköp runt om i landet. Därav halva Fröskog! Dessutom inledde han en privat bankrörelse, som slutligen ledde till, att han stod som finansiär av den svenska härens fälttåg runt om i Europa. När han stod på höjden av sina framgångar, blev han dessutom adlad av drottningen och tog som sitt ättarnamn Lejonskiöld. 1656 avled han och vid begravningen i Storkyrkan i Stockholm hette det bl.a. i ett bevarat s.k. liktal, att han "skaffade Christina märkliga inkomster så alla medel dagligen mer och mer förstorades... ett ofelbart förråd att taga av till besvärliga krig...”

Drogs in till kronan

Efter hans död gick ägodelarna över till hans arvingar. Han hade lämnat efter sig åtta barn i livet. Men nu var det inte längre någon, som ville eller kunde axla hans roll som krigsfinansiär. Kronans intresse av förbindelser med lejonskiöldfamiljen svalnade alltmer och riktigt illa blev det, när den nye regenten Karl XI år 1671 inledde sin omtalade reduktion.

Under Gustaf II Adolfs och Christinas regimer hade utvecklats ett gunstlings- och förläningsförfarande med gåvor och försäljningar, som lett till att adeln flerdubblat sitt godsinnehav.

Vid Christinas tronavsägelse 1654 låg inte mindre än 75 procent av rikets mantal i adelns händer. Vad hon främst klandrades för, är att hon genom aktiva insatser för det första mångdubblade antalet adelsmän samt att hon ”högst påtagligt riskerade statens finanser genom ett otal gåvor, donationer och förläningar samt utnämnde obetydliga och ovärdiga man till innehavare av höga poster".

Adelns stora privilegium var skattefriheten och tanken bakom förläningssystemet var, att förmånstagarna därigenom skulle intressera sig for uppodling och utveckling i den bygd de verkade och att deras familjer skulle erbjuda rekryteringsbas för ledande poster inom förvaltning och armé.

Men ett stort antal adelsmän missbrukade på ett upprörande sätt sina privilegier, pinade och terroriserade bönderna. Detta ledde till en stark social spänning i landet. Christina hamnade också i konflikt med adeln själv, som anklagade henne för det släpphänta valet av gunstlingar. Tjugo- och trettioåringar, borgarsöner och frisörer kunde bli ”nyadlingar” och tilldelas höga ämbeten och generösa förläningar. Som ett exempel på detta måste den smarte Lejonskiöld betraktas och Sverige var i mitten av 1600-talet ett oerhört ojämlikt samhälle, där den vanlige medborgaren ständigt levde i uppenbar fara att bli uttagen och dödad i krig eller att stanna hemma och bli utblottad av alla utskrivningar. Samtidigt dominerades nationen alltså av denna både oförtjänt och orealistiskt gynnade grupp.

I längden var ju denna inrikespolitik både ekonomiskt och socialt direkt förödande for nationen.

Karl XII:s reduktion innebar nu, att adelns godsinnehav begränsades starkt genom indragning till kronan. Behovet av hemman för att kunna försörja en stående armé var Karl XI:s huvudmotiv. Aktionen gav honom ju också ett vapen att "bestraffa" de adelsmän, vars meriter inte gagnade rikets intressen.

Just i Lejonskiölds fall blir detta tydligt. Hans arvingar ansågs tydligen inte uppfylla de nya kraven. 1671 förlorade de på ett bräde inte mindre än 14 av sina 16 hemman i Fröskog, d.v.s. alla utom Klapperud och Spetthult.

Innehavet tilldelades istället fogden Erik Bengtsson på Stenarsbyn (Kristinedal) som belöning for hans insatser i rikets försvar mot norrmännen.

En närmast PR-mässig illustration av reduktionens innersta mening: en pliktmedveten medborgare, som med stor risk för liv och lem ställer sig i spetsen för ett bondeuppbåd, som möter och besegrar en norsk plundrarstyrka det var något som nu i allra högsta grad var "inne".

En anonym och oförtjänt skrivare i ett av kanslierna, som genom drottningens flathet plötsligt blivit både adlig och privilegierad, var helt "ute".

De 14 gårdarna i Fröskog lades som frälsehemman under Stenarsbyn med skatte- och dagsverksplikt gentemot säteriet, där de stannade fram till fogdens död 1678. Av inte helt klarlagda skäl (misskötsel/successionsbrist?) drogs förläningen än en gång in till kronan men återlämnades till Lidemans arvingar i början av 1680-talet.

"Lejonskiöldsgårdarna" stannade därefter kvar inom fogdens släkt ända fram till mitten av 1750-talet, då de fick en helt ny roll i de industrialiseringsplaner, som börjat intressera sig för denna del av Dalsland.

Industrin köpte

1752 köptes Stenarsbyn med dess underlydande hemman in av industrifamiljen Kock-Torson, som startat järnbruksverksamhet i Vitlanda i grannsocknen Tösse. Under de två decennier, som Vitlanda kom att sitta på innehavet, gjordes inga industrialiseringsförsök i Fröskog. Kock-Torsons intresse gällde nog mest att skaffa större s.k. frihetsmil -d.v.s. tillgång till mark och fyndigheter i grannsocknen.

1778 infann sig så bergsrådet Samuel Gustaf Hermelin i Fröskog och med till synes outtömliga ekonomiska resurser övertog han Vitlandinnehavet plus andra stora markområden inom Tössbo härad, däribland de tre säterierna Henriksholm, Hängelö och Stenarsbyn med alla underlydande frälsehemman sammanlagt drygt 30 mantal!

Sex gruvor sattes i drift, ett förädlingsverk byggdes vid Hynån i Hensbyn och Stenarsbyn blev huvudkontor. Goda tillgångar av skog (för eldning och kolning) och mark (för foder och livsmedel) var en förutsättning for verksamheten.

Och detta hade man. Men det hjälpte föga.

Malmen tröt och 1792 såldes hela det stora innehavet via en mellanhand till den värmländska bergsmannen Christoffer Sahlin, som planerade ett järnbruk i det nedlagda förädlingsverket.

Projektet flyttades dock till ett förmånligare läge på Knarrbyns och Sanneruds marker och där öppnades 1796 Lisefors järnbruk döpt efter Sahlins maka.

Under 1800-talets våldsamma konjunktursvängningar tvingades Sahlindynastin i olika omgångar sälja, stycke. och dela upp det ursprungliga innehavet. När en av fordringsägarna, norskfödde Johan Christian Fenger-Krog, år 1900 övertog företaget och ändrade dess namn till Fengersfors Bruk, så fanns fortfarande fyra av de ”lejonskiöldska gårdarna" Flatungebyn, Bodane Knarrbyn, Sannerud och Bocklarud- kvar i ”boet”.

Skingrat

Finns det då någonting, som dokumenterar, att tullchefen själv hade något annat intresse av sina stora egendomar i Dalsland än själva ägagandet, förräntandet? Ingenting har återfunnits, som tyder på att han själv skulle ha var bosatt i Fröskog eller någon annan plats i landskapet.

Ett blekt avtryck av hans dalsländska intressen återfinns dock i ett inventarium från Edsleskogs kyrka 1659 som visar att han någon gång strax före sin död donerat pengar till kyrkan, för vilket man inköpt en kalk och en patena (nattvardskärl).

Om detta innebär att han ägt mark även i Edsleskog framgår inte.

I dag är det lejonskiöldska jätteinnehavet från 1600-tal sedan länge skingrat. Det bev aldrig något bruk i Hensbyn och den gruv-, järn- och pappersindustri, som i mer än två sekler gav utkomst och bärning åt bygdens folk, är numera också historia!