Dalsland/Ånimskog/Brandalen

De båda fastigheterna Brandalen och Gärdet, som idag har helt skilda ägare, har här sammanknutits till en enhet av praktiska och historiska skäl, därför att de sedan ett par hundra år har utgjort ett sammanhängande markområde med samma ägare. Dock kunde Ulrikas lott te sig ganska splittrad då Kilane Mellom fördelades 1870, eftersom den sträckte sig från den nuvarande Charlottengränsen till Brandalsviken med ett hemman i norr och ett i söder.

Brandalen, som en gång låg naturskönt vid Brandalsviken, har sedan mitten av 1950-talet avskärmats av en hög vägbank som helt skymmer utsikten mot sjön. Huset är delvis reparerat och en mindre tillbyggnad gjordes i slutet av 1950-talet. Bod och vedskjul finns kvar, medan ladugården är skattad åt förgängelsen, liksom de två boningshus som låg i bergssluttningen norr om huvudbyggnaden, och som i dagligt tal kallades ”Sofis stuga” respektive ”Fredriks stuga”. Åkrarna ligger i huvudsak väster om huset och kunde ge föda åt en ko och en kviga eller kalv som slaktades till husbehov För att återvända till ägoförhållandena efter det slutliga skiftet 1872, kan man säga att de båda hemmanen med tillhörande skogsmark bollades ganska snabbt mellan olika ägare under de påföljande två decennierna. Ulrika och hennes make Lars Olsson sålde arvslotten till systern Gertrud Jansdotter i mars 1878. Hon i sin tur sålde fastigheten till sin svåger Sven Petter Karlgren i Känsbyn 1886. Efter ett par år lät han hemmanet försvinna ur släktens ägo genom försäljningen till Olof Karlsson från Ängane 1888. Det är lustigt nog samma år som Laura avhänder sig äganderätten till Berget. Det ”Nilssonska imperiet” börjar knaka i fogarna.

Innan Olof Karlsson och hans familj får föra historien vidare ska vi förflytta oss några år tillbaka i tiden för att utröna vilka människor som då bodde på de båda torpen. Ofta var det ju så att ägarna till de olika hemmanen inte var desamma som de boende.

Brandalens historia kan dateras från omkring 1760 då Upperuds bruk startade en kolningsverksamhet i storskogen kring tjärnet nedanför Getryggen. Det är troligt att den första byggnaden var en enkel kolarkoja, men att man fann att marken mellan sjön och tjärnen lämpade sig för svedjebruk, och allteftersom tegarna kunde ge tillfredsställande skördar uppstod ett permanent boende. Det hus som finns idag torde ha uppförts någon gång under 1700-talets sista decennier, och att torpet idag heter Brandalen kan med stor säkerhet förbindas med svedjebruket och kolbränningen.

I början av 1800-talet finner vi torparen Nils Eriksson, född 1773, och hans hustru Eli Mikelsdotter, född 1780. De begåvades med fyra barn, födda mellan 1815 och 1822. Både Nils och hans hustru avled på 1830-talet. I mitten av 1800-talet står Nils Jonason och hans hustru Maja Jansdotter upptagna som torpare i Brandalen och några år senare Anders Larsson med hustrun Cajsa Torstensdotter, likaledes som torpare.

Nils Svensson som tillhörde den stora barnaskaran på Berget, varom vi senare kommer att berätta, gifte sig med Stina Kajsa Nilsdotter från Tösse och slog sig ner i Åmål. De tycktes dock inte ha trivts med storstadslivet, ty 1872 flyttade de till Brandalen. Hur länge de bodde där är oklart.

Nu åter till Olof Karlsson. Som vi minns köpte han Gärdet-Brandalen 1888 till ett pris av 2895 kronor. Dagspenningen för en arbetare var vid den här tiden omkring tre kronor, så det finns skäl att förmoda att den nye ägaren var en ganska välbärgad man. Det bör dock tilläggas att hans hustru Johanna fick ut sin arvslott på Kilehaget samma år, så man får förmoda att hon också drog sitt strå till stacken.

Olof föddes 1833 på Pinnklon, nära Östebo i Skålleruds socken och gick tidigt till sjöss. Eftersom han var en man med sinne för affärer blev han inte bara skeppare utan också redare. Bland annat ägde han slupen Amy som fördes av svågern Lars på Knektängen. Vänersjöfarten var under uppsving under senare hälften av 1800-talet. Det var vid den här tiden som Axel Broström med sin berömda Matilda lade grunden till ett av Sveriges största redarimperier. Olof Karlsson och Axel Broström var konkurrenter och goda vänner, och kanske var det en ren tillfällighet att det blev Broströms båtar som erövrade de sju haven och inte Olle i Brandalens. Vänskapen varade dock de två emellan, ty i slutet av 1890-talet ankrade Axel Broströms fartyg upp i Brandalsviken, och den berömde skeppsredaren lät ro sig iland. Man kan förmoda att de två sjöbjörnarna tillbringade en gemytlig afton tillsammans, förmodligen till framåt småtimmarna, ty enligt uppgift övernattade Broström på den lilla kammaren i andra våningen i Brandalsstugan.

Vad som avhandlades mellan de två den där kvällen vet vi inget om, men om Olle ville ge sin vän en inblick i sina familjeförhållanden, kunde han berätta att han gifte sig med sin hustru Johanna 1864, förresten året innan Axel köpte Matilda, och bosatte sig på Skacka, en liten grå stuga på vägen mellan Nedre och Stora Kilane, där äldste sonen Johan föddes samma år. Karl Enock kom till världen 1869, och de båda yngsta sönerna, Herman och Petrus, 1878 respektive 1884. Olof och Johanna hade då för längesedan övergivit Skacka och köpt ett bättre hus på hemmanet Ängane i Stora Kilane. Detta skedde 1873.

I slutet av 1880-talet gifte sig äldste sonen Johan med Elisabeth Brandt, född 1864 i Östebo, och därmed utökades antalet familjemedlemmar på Ängane, inte bara med Elisabeth, utan också med två pojkar som föddes i rask följd i det unga äktenskapet. Det medförde att ”stugan blev trång” som det står i Geijers dikt, och följden blev att Olof köpte en fastighet med två manbyggnader, Gärdet och Brandalen. Olof och Johanna bosatte sig på Gärdet med de två yngsta sönerna, medan Johans unga familj slog sig ner i Brandalen. Emellertid blev Elisabeths mor sjuk borta i Östebo, och därför flyttade familjen dit för att hon skulle få hjälp och vård. Detta hände 1893, men två år senare var de åter tillbaka i Ånimskog, denna gång till Gärdet, ty Olof och Johanna hade då flyttat till Brandalen.

Så slutade den familjekrönika som Axel Broström fick höra, men livet gick vidare och Olle i Brandalen fick leva långt in i ålderdomen, ända till 1920. Sönerna tog nu över de båda hemmanen och 1923 skedde en ägostyckning som fördelade fastigheten enligt följande: Johan och Karl erhöll Gärdet respektive Brandalen med tillhörande jord- och skogsareal, medan Herman och Petrus fick markområden belägna mellan de båda boställena och gränsande till Nedre Kilane.

Karl Enock, Olof Karlssons andra son, lämnade sitt föräldrahem i Brandalen i mitten av 1890-talet för att söka sin lycka i Norge. Han fick anställning som stensättare i Sarpsborg och gifte sig 1899 med Mina Charlotta de Flon från Tistedalen. De fick sex barn, varav de de fem första föddes i Norge. Olof 1900, Fritiof 1901, tvillingarna Judith och Tryggve 1904 och Johan 1907.

Någon gång under året 1909 flyttade familjen till Sverige och bosatte sig hos föräldrarna iBrandalen. Olof och Johanna fick åter uppleva att ”stugan blev trång” och ett ytterligare bidrag till trängseln utgjorde minstingen Karl som föddes 1910.

Man kan med fog påstå att ödet inte log särskilt blitt mot Karl Enock och hans familj. Både han och sönerna Fritiof och Tryggve drabbades av svår ledgångsreumatism. Olof dog hastigt i spanska sjukan under en vistelse i Göteborg 1918. Johan, som var sjöman, gick också en tidig död till mötes. Det blev Judith som med en aldrig sinande energi och omtanke valde att stanna hemma och ta hand om sin rullstolsbundne far ända fram till hans död 1942, och därefter brodern Fritiof.

En del dråpliga dialoger utspelades mellan de två syskonen, som båda besatt talets gåva. De skaffade sig TV tidigt och under Romolympiaden 1960 bevakade Fritiof tävlingarna noggrant. Vid ett tillfälle ropade han på Judith som var sysselsatt ute i köket: ” Nu får du komma och titta, dom visar 100-metersloppet i ultra rapid!” Judith kom och ställde sig i dörröppningen och såg hur löparna långsamt segade sig mot målsnöret och sa: ” Ja, ja, de behöver väl ta igen sig lite ibland.”

Brandalen

Olof Karlsson och hans söner anade nog inte i början av seklet vilken” guldskatt” de ruvade på. Det var endast en ringa skärv som de fick med av de rikedomar som Höganäs-bolaget, Wargön och Gullspång utvann ur bergen under de kommande årtiondena. Olof Karlsson sålde en del av sina ägor till Gullspång 1917, medan hans söner avyttrade delar av sina egendomar till Wargön 1925, men några större summor för säljarna rörde det sig inte om.