Knektängen

---

Socken: Ånimskog Hemman: Stora Kilane Platsnamn: Knektängen Typ: Torp Koordinater: [58.852964,12.488912] Visa på Kartbild.com

---

Strax söder om Kiletorpet ligger Knektängen. Det gamla huset som låg inbäddat bland syre­ner och äppleträd är idag ombyggt till en modern sommarstuga.

Ladugården som låg ett hundratal meter åt väster, och där ingen boskap hade trätt över tröskeln sedan början av 1940-talet gick mot sin förgängelse ett trettiotal år senare.

Soldatstommens mark ingick inte i Laga skiftesförrättningen 1834 och därför gjordes ingen ny gränsbestämning. Det är troligt att ängsmarkerna i söder av tradition brukades av soldaten på Kiletorpet, och att området därför fick benämningen "knektens äng" eller Knektängen. Ursprungligen tillhörde hela området söder om soldattorpet Aspelund. Det var förmodligen först 1874, när Lars Johan­nesson fick fastebrev på Knektängen som den något obestämda gränsen mot Kiletorpet fick ny aktualitet. När Lars och hans hustru Lena Johannesdotter från södra Ängane tog sitt torp i besittning slog de sig förmodligen ner i det hus som låg på bergssluttningen mitt emot Skacka (se Från Brandalen till Skacka), men efter ett par år fann de det förmodligen nödvändigt att uppföra ett nytt bostadshus på den plats där den mo­derna sommarstugan idag är belägen.

Lars Johannesson föddes 1841 på Kilehaget och gick till sjöss i unga år och blev så små­ningom skeppare på olika båtar på Väner- och kanalfart. Lars fortsatte sin sjömansbana sedan han gift sig och blivit jordägare, så det föll på hustruns lott att sköta det lilla torpet. En ko i ladugården som gav mjölk, en slaktgris och ett potatisland var viktiga tillskott till försörjningen när barnskaran började växa, och den växte med kraft och intensitet med jämna nedslag under nära tjugo år. Edvin var äldst, född 1876, så kom Viktor 1878, Augusta 1880, Amanda 1881, Anders Gustaf 1882, Hilma 1884, Gottfrid 1886, Fridolf 1888 och Emilia 1894.

Augusta Lindberg med dottern Inga-Lill utanför huset på Knektängen i början av 1930- talet. I bakgrunden Charlotteknatten.

När mor Lena gick bort 1907, 54 år gammal, hade de flesta av barnen lämnat hemmet. Flera av sönerna följde i sin fars fotspår och gick till sjöss. Edvin var skeppare under några år, innan han slog sig ner som jordbrukare på sin fars fädernegård Kilehaget. Anders Gustaf blev också skeppare, liksom Gottfrid, som i många år förde den sägenomspunna Idog. Fridolf tog hyra på en norsk valfångare och vistades un­der en följd av år i vattnen kring Sydgeorgien. Döttrarna Augusta, Amanda och Hilma flyt­tade till Göteborg i början av 1900-talet, men omkring 1920 återkom de båda förstnämnda till hembygden som de sedan blev trogna res­ten av sitt liv. Emilia gifte sig med Axel Johans­son från Gärdet i Nedre Kilane och flyttade till Känsbykasen (se Känsbyn).

Alla barnen var stora personligheter och många av dem fick gåvan av ett långt liv, trots att de inte sällan sökte sig till äventyrliga mil­jöer. Inte minst gällde det Viktor som kanske var den färgstarkaste av dem alla. I vardagslag kal­lades han "Groggen", och om han fick detta namn för att han inte spottade i glaset rent all­mänt, eller om det var för en slags frändskap med ordets skapare, sjömanskollegan och sjuttonhundratalsamiralen Vernon som gick klädd i grogramskappa och beordrade att spri­ten till hans besättning skulle utblandas med vatten är inte utrett.

Viktor började segla med sin far redan som pojke. När han var 18 år mönstrade han ut på större fartyg och upplevde ett otal dramatiska händelser, bl.a. blev hans båt påseglad av ett tyskt fartyg i Stora Bält. Flaggstyrmannen om­kom, men besättningen i övrigt räddades i sista stund av det tyska fartyget. Strax efter första världskriget tog han hyra på en båt som han skulle möta vid en pir i Göteborg. På vägen från stationen till hamnen träffade han en bekant som han kom i samspråk med. Det tog en stund, och när Viktor kom ner till piren hade fartyget redan gjort loss och var långt ute i älven. Skep­paren hade inte haft tid att vänta, och Viktor bannade sin senfärdighet, men när han efteråt fick veta att båten förlist på Nordsjön med man och allt, tackade han Försynen som sänt kam­raten i hans väg och hindrat honom att komma med på den ödesdigra resan. Själv förliste han med sin egen båt, slupen Frida, utanför Hjort­ens fyr och förlorade allt han ägde men klarade livhanken även då.

Viktor Larsson från Knektängen.

1921 gifte han sig med Gerda Florell och flyt­tade till Tösse, och ett femtontal år senare över­gav han livet till sjöss och försörjde sig som skogshuggare och diversearbetare ända upp i 85-årsåldern, ty han vägrade av principiella skäl att emot någon pension. I en tidningsintervju 1963 förklarade han sin inställning till pensions­systemet: "Det är så illa lite jag lagt till folkpen­sionen, eftersom det var så låg skatt på min tid, så det är inte rätt att leva på andras pengar så länge jag kan klara mig själv." I augusti 1965 gick denne kraftfulle och principfaste man bort i en ålder av 87 år.

På 1920-talet skedde flera förändringar på Knektängen. Sonen Anders Gustaf och hans ny­blivna fru Vendla, som var dotter till Kiletorpets siste soldat, bosatte sig i makens barndomshem en tid och 1920 köpte han fastigheten av sin far, men samma år förvärvade han också Björkhem och flyttade dit, varför fadern återköpte Knekt­ängen 1923.

Lars Johannesson var då över 80 år gammal och hans hälsa började vackla. Dottern Augu­sta, som flera år bott och arbetat i Göteborg kom hem sommaren 1923 med sin nyblivne make Tor Lindberg och tog hand om sin far och det lilla torpet. På hösten samma år föddes makarnas barn, dottern Inga-Lill. Året därpå erhöll Tor och Augusta Lindberg fastigheten genom gåvo­brev och två år senare gick den gamle skeppa­ren ur tiden. Familjen Lindberg bodde nu en­samma på Knektängen, men varje vinter fick brodern Gottfrid bo hos dem i väntan på att isarna skulle lossna och göra farlederna fria för sjöfart igen.

Året 1937 skulle innebära både glädje och sorg för invånarna på Knektängen. Tor och Augusta Lindberg beslöt att gå skilda vägar, och därmed splittrades den lilla familjen, där dot­tern Inga-Lill nu var fjorton år gammal. För henne skulle dock saknaden av fadern delvis uppvägas av att morbrodern Fridolf kom hem från sina valfångstresor för första gången på sjutton år. Han stannade i flera månader och Ing-Lill minns hans stora vänlighet och genero­sitet. Han reste med sin bror Gottfrid till Ånger­manland och köpte båten Idog, och han tog med sig Inga-Lill till Mellerud och klädde henne från topp till tå inför hennes konfirmation. Inte hel­ler den traditionella klockan saknades.

När Fridolf reste tillbaka till Norge för att åter mönstra på en valfångare, anade han nog inte att de var sista gången han såg sin hembygd, och att Hitlers krigsflotta inom ett par år skulle skörda stora offer bland sjömännen ute på världshaven. Som de flesta norska valfångare tvingades hans fartyg i kvarstad i England un­der krigsåren, och när Hitler i krigets slutskede försökte betvinga öriket med sin V 2-bomber hittades Fridolf ihjälfrusen i ett raserat skydds­rum i Londons utkanter i november 1944.

Inga-Lill flyttade till Upphärad omkring 1940 och mor Augusta blev ensam kvar på Knekt­ängen. 1946 sålde hon sin lilla gård till brö­derna Göte och Herbert Ekeroth och köpte i stället Lugnet som nu stod tomt efter Johan Janssons död.