Känsbykasen
Socken: Ånimskog Hemman: Känsbyn Platsnamn: Känsbykasen Typ: Torp Koordinater: [58.860993,12.480351] Visa på Kartbild.com
Längre västerut, på gränsen till Charlotten, öppnar sig en glänta upp till höger. Här ligger Känsbykasen eller "Kasa". Ordet "kasa" betyder röja eller hugga undan buskar och träd för att få en fri yta och är fortfarande ett levande ord, åtminstone bland den äldre befolkningen. I början av 1800-talet började man således kasa och odla upp området här i Känsbyns utkant, och så småningom växte det upp två små torp med var sin ladugård som kunde härbärgera två kor. De små tegarna runtomkring gav foder till korna, även om en del hö måste bärgas på olika utmarker.
Södra Kasen uppodlades och bebyggdes under 1800-talets första decennier och var då ett torp under Nedre Känsbyn. Vissa fynd tyder på att det första huset på Kasen kan ha legat ett hundratal meter norr om det nuvarande. Bl.a. har man hittat ett mynt från 1809 på en liten kulle och det kan vara ett sådant mynt som man förr lade vid varje hörnsten för att det skulle bringa välgång och lycka för de boende. Dock är fynden för få för att man ska kunna dra några säkra slutsatser.
De första som står upptagna som brukare är Halvard Bryngelsson och hans hustru Maria Olsdotter. De hade sitt hem här till 1831, då Maria avled och Halvard flyttade. När de kom till Känsbykasen är oklart, men sonen Olof föddes 1812 och det kan ge en fingervisning om att familjen verkade här i ett tjugotal år.
Efter Bryngelssons övertog Anders Henriksson och hans hustru Catrina Svensdotter torpet 1832. De var då i fyrtioårsåldern och hade två söner, August född 1821 och Sven 1829. Den djupaste misär tycks ha präglat denna familj, ty familjefadern beskrivs i husförhörslängderna som inhyses och dessutom utfattig. Emellertid tycks Kasen ha gett dem livets nödtorft, ty de stannade på torpet ett tjugotal år. Dottern Maria föddes 1834, och det blev sålunda en mun till att mätta, men efter några år gav sig sönerna ut och tog tjänst och det torde ha lättat på försörjningsbördan för de båda makarna. Maria tog också ansvar för sin egen försörjning genom att låta städsla sig som piga i Korsbyn vid 16 års ålder. Några år senare blev hon med barn och kom då hem och födde sin dotter Lena Kajsa. Efter ett par år flyttade hon till Salebol, troligen för att återigen ta tjänst som piga. Familjens vidare öden är höljda i dunkel.
Osäkert är också vad som hände från 1860-talet och fram till avsöndringen av Södra Kasen 1913, men det är belagt att torparen Anders Fredrik Johannesson med sin hustru Maja Lisa Eriksdotter bodde här under några år och sannolikt var deras son Johan, som senare i livet alltid skulle komma att omnämnas som "Johan på Kasa", född på torpet. I almanackan stod det då 1874. Ett tiotal år senare finner vi dock familjen några stenkast norrut på torpet Dalane. 1908 köpte Anton Johansson Södra Kasen, men först fem år senare fick fastigheten en egen registerbeteckning. Den kom nu att heta Känsbyn 2:2 eller Kasen nr 1. Anton Johansson var gift med Christina Pettersson och hade två döttrar, Emilia och Maria.
När Anton dog i tbc 1920 blev dödsboet nya ägare, men sålde torpet ganska omgående till Axel och Emilia Johansson som var i stort behov av ny bostad, eftersom de tillsammans med sönerna Eskil och Gösta hade måst tränga ihop sig under takåsen på Gärdet hos Axels föräldrar. Axel var son till Johan på Gärdet, vars familj vi mött under rubriken Gärdet-Brandalen. På Kasen föddes ytterligare tre barn: Bertil 1921, Åke 1925 och Maj 1930. Axel gick hastigt bort en sensommardag 1945.
Norra Kasen eller "Nolare Kasa", som det uttalas på dalsländskt tungomål, uppfördes nästan hundra år efter den första bebyggelsen. Det var den tidigare nämnde Johan på Kasa eller Johan Andersson som i början av 1900-talet byggde ett hus åt sig och sin familj i skogsbrynet mot norr. Kanske hade han närt en dröm om ett hus just här ända från sin tidiga ungdom, men så snart han var vuxen fick han ge sig ut för att förtjäna sitt levebröd, bl.a. i Norge.
Han återvände dock till sin hembygd och det är troligt att han snart började slå sina lovar kring Nedre Kilane där Anna-Lena Jansdotter från Gärdet tjänade piga. I augusti 1904 var det dags för giftermål och samma år föddes äldste sonen Karl. De nygifta flyttade nu till Anna-Lenas föräldrar Janne och Lisa på Kiletorpet, vilka tillsammans med dottern Elin nyligen flyttat in från Gärdet. Man kan förmoda att det blev en smula trångt i den lilla soldatstugan, och när dottern Emila ( Meli) föddes 1906 och sonen Erik två år senare var det dags för den unga familjen att skaffa en egen bostad. Säkerligen var det kring de här åren som Johan gjorde en trevare hos Adolf Svensson i Känsbyn om att få bygga på Känsbykasen. Slutligen fick han löfte om att bygga ett hus, men något markköp ville inte ägaren höra talas om, så Johan fick uppföra sitt hus på ofri grund. Det dröjde ända till 1927 innan Johan med hjälp av ensittarlagen fick rätt att friköpa tomtmarken. 1909 stod emellertid huset klart och familjen kunde flytta in. Här föddes ytterligare två barn, Elin 1910 och Ingrid 1917 Johan hade nu fast anställning på Annenäset, men för att dryga ut inkomsterna bröt han mark och byggde en ladugård så det blev möjligt att hålla en ko.
Familjens vidare öden är i korthet följande: Karl flyttade till Ryr i Skålleruds socken och gifte sig. Meli har vi redan mött i kapitlet om Stora Kilane. Erik blev offer för det dödsbringande stendammet i fabriken på Annenäset och dog endast 23 år gammal, Elin följde sin storebrors exempel och gifte sig i Ryr och Ingrid flyttade till Göteborg 1942. Mor Lena gick bort 1946, och Johan som av hälsoskäl hade svårt att klara sig själv de sista åren fick en fristad hos dottern Meli på Kiletorpet tills han dog 1952.[1]
Källor
- ↑ Ånimskogs Sockenbok del II, sida 150-152.
