Kiletorpet

---

Socken: Ånimskog Hemman: Stora Kilane Platsnamn: Kiletorpet Typ: Torp

---

Strax norr om Skacka ligger Knektängen och Kiletorpet, och för att berätta om de båda tor­pen i den ordning de en gång tillkom börjar vi med Kiletorpet, vars röda lilla stuga med omgi­vande bod och ladugård ligger strax väster om det förut omtalade Kiletjärnet eller snarare Kilemossen. Bostadshuset byggdes om helt och hål­let 1945 och ersatte det gamla dragiga soldat­torpet. Något senare drogs också vatten in.

De omgivande åkrarna kunde som bäst ge skörd åt två kor. Ladugård, loge och lador, som fortfarande är i hyggligt skick uppfördes troli­gen i början av av 1900-talet. Jordbruket lades ner i slutet av 1950-talet, men upplevde en kort renässans i mitten av 1980-talet.

Kiletorpet har en lång historia, men det är svårt att ge en detaljerad och exakt historik över soldatstommarna i Ånimskog och dess invå­nare, eftersom Tössbo härads soldatregister är ofullständigt. När det gäller Stora Kilanes stom finner vi ett par fragmentariska noteringar från mitten av 1700-talet, som ger vid handen att soldathustrun Brita Olsdotter blev innebränd i sitt hus 1741, fyrtionio år gammal, och att solda­ten Hans Kihl dog påföljande år i en ålder av trettiotre år. Det är först när Anders Kihl blir sol­dat omkring 1780 som vi kan följa en krono­logisk linje, om än något obestämd, när det gäller de olika soldaternas "vaktombyten" på Kiletorpet.

Det troliga är att soldattorpet tillkom redan vid indelningsverkets inrättande 1680 och att någon eller några av Kiletorpets soldater deltog i de olika krig som utkämpades från 1700 till 1718, då Karl XII härjade i Europa. Från 1720 följde en fredlig period fram till 1780-talet, och omkring de här åren axlade Anders Kihl för första gången sitt gevär som soldat.

Under 1700-talets sista decennier råder starka politiska motsättningar såväl ute i Europa som hemma i Sverige. I Frankrike börjar den franska revolutionen 1789 och tio år senare har Napoleon den reella makten i landet och inleder sina er­övringskrig i stor skala. I Sverige leder spänningarna mellan kungen och adeln till att Gustaf III mördas 1792, och några år dessförin­nan har Sverige varit i krig mot Ryssland.

I vilken utsträckning dessa händelser påver­kade soldaten Kihl vet vi inte, men han blev be­fordrad till vicekorpral, och det kan möjligen vittna om krigiska bedrifter. Emellertid tycks han också ha ägnat sig en hel del åt sitt torp och sin hustru Maria Larsdotter, ty de fick åtta barn under dessa orostider. Någon hjältedöd på slag­fältet fick dock inte vicekorpral Kihl ty den för­sta maj 1807 drunknade han. Ett något snöpligt slut för en soldat kan det tyckas, men inte desto mindre tragisk för hans stora familj.

Hans efterträdare hette Jonas Kihlström. Han föddes 1780 och var troligen i soldattjänst mel­lan 1807 och 1830, då han avlöstes av Anders Kihlström. Denne drunknade liksom sin tidi­gare namne. Händelsen inträffade 1850 då An­ders var 45 år gammal. Han efterlämnade sin hustru Maja som sedan levde i Stora Kilane som "fattig änka" till 1877.

Till Kiletorpet kom nu en soldatson från Hensviken i Ånimskog som beslutat sig för att följa i sin fars fotspår. Fadern hette Olof Stomberg och hade tjänat som soldat på Hensvikens stom se­dan 1830-talet. Där föddes sonen Gustaf 1833 och nu i början av 1850-talet tog denne Kiletorpet i besittning, antog namnet Kil och gifte sig med Maja Lisa Olsdotter 1854.

Snart började barnen komma till världen, men till det unga soldatparets stora sorg dog flera av dem i späd ålder. Det var först när Char­lotta föddes 1860 som de hade glädjen att se sitt barn växa upp till mogen ålder. Anna Kristina följde 1866, men återigen skördades barnet re­dan vid födelsen. Lars Gustaf föddes 1868 och Matilda 1872.

Mor Maja Lisa dog 1888, och det är kring de här åren som sonen Lars Gustaf efterträder sin far som soldat. Han bildade familj samma år som hans mor dog, och den utvalda var Char­lotta Stomberg från Livarbo i Skållerud. Hon var tio år äldre än den blivande soldaten och födde honom dottern Elin sommaren 1888. Vendla kom till världen 1891 och Torborg 1899, men hon dog samma dag hon föddes.

Lars Gustafs militära bana blev kort. Under 1800-talets sista decennium började indelnings­verkets organisation att upplösas, och 1901 togs det definitiva beslutet om dess upphörande. Det är en märklig ödets skickelse att den unge sol­daten Kil träder i tjänst när det tvåhundraåriga försvarssystemet håller på att falla sönder, och när slutpunkten sätts 1901 dör Lars Gustaf i sockersjuka endast 33 år gammal.

Charlotta stod nu ensam med sina två små döttrar. Hennes åldrige svärfar bodde som tidi­gare omtalats i det gamla huset på Knektängen, och det är troligt att hon också delvis fick sörja för honom. 1908 flyttade han till sin dotter Char­lotta (Lotta) som nu bodde med sin familj på Vesterås i Nedre Kilane. Han avled 1914.

Förmodligen bodde Charlotta kvar på Kile­torpet till 1904, då hon började se sig om efter en annan bostad. Enligt uppgift lär hon ha varit spekulant på Rönningen innan David Wennersten köpte fastigheten 1905. Det är inte utrett var Charlotta och hennes döttrar bodde under åren 1905-1910, men vi vet att familjen slog sig ner på Lastkasen 1911 (se dito).

Kiletorpet omkring 1915. I förgrunden Lisa och Jan Magnus "Janne" Karls­son. Vid huset dottern Elin och sonen Johan.

Kiletorpets nya invånare blev nu Jan Magnus Karlsson och hans familj som kom flyttande från Gärdet, där hela familjen är presenterad under rubriken Gärdet-Brandalen. Ända fram till 1922 bodde de på stamhemmanets mark "som varit till ständigt soldattorp anslaget", men enligt köpehandling av den första maj samma år blev Janne och Lisa, som de populärt kallades, ägare till det nu avsöndrade torpet. Båda makarna var färgstarka personligheter, och trots att de var enkla och relativt fattiga åt­njöt de stor respekt i sin omgivning. Janne lär ha varit en barsk och sträv herre som inte tålde att bli motsagd, och Lisa var en sjusärdeles kvinna som rökte pipa, och trots sin krokiga och förvärkta kropp var hon ständigt sysselsatt med att sköta sitt torp och ta hand om de sina.

En dag skulle Janne gå över bergen för att hälsa på sin dotter och måg på Känsbykasen. Någonstans på den branta stigen föll han, tro­ligen drabbad av en hjärtattack. Dotterdottern Ingrid, som då var nio år gammal, mindes för alltid att någon hade ropat uppe från bergs­krönet: "Janne har ramlat!" och att det sedan blev stor uppståndelse kring händelsen. Janne återhämtade sig aldrig utan dog i februari 1926.

Lisa blev nu ensam på Kiletorpet med sin son Johan, som varit till sjöss, men tvingats lämna sjömansbanan på grund av svår reumatism, så svår att modern mer eller mindre fick vårda ho­nom. 1935 fick Lisa ro efter ett långt livs veder­mödor. Hon var då 84 år.

Emilia och August Jansson inför en söndagspromenad till Djupslund 1935.

Det blev dotterdottern Emilia och hennes man August Jansson med deras tre månader gamla son Mats som flyttade in på hösten 1935 i det gamla knektbostället. Johan, som nu tyckte att det blev alltför livfullt i huset fick hjälp att uppföra en liten stuga mitt för Kilehaget som han döpte till Lugnet.

August Jansson var född i Ryr 1901 och Emi­lia eller Meli, föddes i det hus som nu blev de­ras eget. Melis föräldrar, Lena och Johan An­dersson (se Känsbykasen) bodde nämligen till­fälligt på Kiletorpet 1906, det år då Meli kom till världen.

Ett eget torp, en liten son och ett fast arbete för August som bergsprängare var ingen dålig start för en ung familj i mitten av 1930-talet, men efter ett par år smög sig den lömska ledgångs­reumatismen över den kraftfulle August och bröt ner honom till invalid på några få år.

Det tycks som den svepande råa höstdimman som drog in från Brandalsviken och norrut över mossmarkerna i kombination med det hårda ar­betet i stenbrotten förde med sig en våg av reu­matism över de människor som bodde i trakten. I Brandalen satt Karl Olsson i sin stol helt orör­lig och förvärkt. Sönerna Fritiof och Tryggve drabbades lika svårt av sjukdomen och på Kile­torpet framlevde Johan sitt liv som reumatiker. Mor Lisa var som vi sett också drabbad och nu August Jansson.