Salebols skola

---

Socken: Ånimskog Hemman: Salebol Platsnamn: Salebols skola Typ: Skola Koordinater: [58.877988,12.495693] Visa på Kartbild.com

---

Den första skolstadgan om allmän skolplikt in­fördes 1842, och redan från början bestämdes det att fasta skolbyggnader skulle uppföras i varje stadsförsamling och socken på landet, och att undervisningen skulle handhas av utbildade lärare. Det tog dock ett par årtionden innan dessa bestämmelser kunde omsättas i praktiken och det var först på 1860-talet som särskilda skolbyggnader började uppföras i någon större utsträckning och seminarieutbildade lärare bör­jade ta plats i katedrarna.

Ånimskogs socken följde väl i stort sett den allmänna utvecklingen på landsbygden. I slutet av 1850-talet diskuterade sockenstämman var den första permanenta skolan skulle byggas och Västsidans representanter hävdade med viss hetta att den borde ligga på deras sida om Ånimmen eftersom "östbyggarna" redan var väl försedda med gemensamma lokaler, bl.a. sockenstuga och sockenbibliotek. Dessa argu­ment hade ingen större inverkan på företrä­darna för den östra sidan, och följden blev att invånarna väster om Ånimmen lät uppföra en skolbyggnad på eget initiativ.

Skolbyggnaden uppfördes i Salebol på ett markområde som sedan 1848 ägdes av Jan Eriksson som var född på Tomten. Sannolikt stod skolan redo att ta emot sina första elever omkring 1860 och därmed blev Salebols skola den första fasta skolan i Ånimskog. Inom ett par år byggdes en skola i Krusebol och en invid kyrkan. 1868 uppfördes skolan i Årbol.

Salebols första skolbyggnad låg under berg­kanten ner mot Ånimmen strax öster om de skolbyggnader som senare tillkom och idag förvand­lats till fritidshus. Man kan anta att det tog ett par år innan verksamheten kom igång på allvar. Den förste läraren var Josef Sundberg som trots att undervisningen nu knöts till en fast geografisk punkt ändå måste ambulera mellan de olika sko­lorna i socknen. Detta var vanligt på landsbyg­den. Lärarna måste ofta undervisa i två eller tre skolor och skolmaterielen, griffeltavlor, bokstavskort och kulramar, fick de frakta med sig från plats till plats. Detta var möjligt i och med att terminerna var avsevärt kortare än idag och lä­des ut med variation mellan skolorna, och därtill praktiserades varannandagsläsning.

Josef Sundberg var som nämnt en av dessa kringresande pedagoger. År 1872 skickade han en räkning till Ånimskogs skolkassa för frakt av skolmateriel från Ånimskogs skolhus till Sale­bol och sedan från Salebol till Krusebol. Färden över Ånimmen företogs när det var öppet vat­ten med båt och med Sundberg själv vid årorna. Det blev många färder över den två kilometer breda sjön, och man kan förstå att de femtio kro­nor som lärare Sundberg kvitterade ut 1874 till en ny roddbåt var välbehövliga.

I början av 1870-talet gjordes en grundlig re­paration av skolhuset i Salebol. Förutom skol­salen inreddes ett rum och ett kök så att läraren kunde bosätta sig där. Troligen flyttade Sundberg och hans hustru Maria in i bostaden omkring 1873, och de tycks ha trivts i det undanskymda skolhuset nedanför berget, ty enligt uppgift anlade de en vacker trädgård kring byggnaden. Strax söder därom fanns en ladugård med plats för en ko, som bidrog till försörjningen. Någon egentlig höbärgning som kunde ge föda åt kon under vinterhalvåret gav hagmarkerna därom­kring ingen möjlighet till, och kommunen fick därför träda emellan med bidrag till kofoder. 1880 fick folkskollärare Sundberg således 75 kro­nor i ersättning för kofoder förutom sin årslön som uppgick till 600 kronor. Dottern Wendla Sundberg, som var småskollärarinna, fick nöja sig med 250 kronor.

Wendla Lindgren, småskollärarinna i Kraksbyn och Sale­bol.

Fortfarande uppehöll Sundberg tjänsten i Krusebol och kanske också i Ånimskogs skol­hus, men i mitten av 1870-talet anställdes en ny folkskollärare i socknen, nämligen Anders Lind­gren, som nu kom att ersätta Sundberg vid ett par av skolorna. Ungefär samtidigt öppnades en småskola i Kraksbyn. Skollokalen var inrymd i den stora manbyggnaden som ännu finns kvar på gården 1:5, och den första lärarinnan där var Wendla Sundberg som up­pehöll tjänsten till några år in på 1880-talet.

1883 dog Josef Sundberg i tbc endast 46 år gammal. Vid sin död bodde han och hustrun på Stommen som var liktydigt med skolan invid kyrkan. Anders Lindgren, som också var klock­are och bibliotekarie, övertog undervisningen i Salebol. Han hade ett par år tidigare gift sig med Wendla Sundberg, och troligen bodde lärarparet en tid i skolbostaden i Salebol. De tycks också haft planer på att bosätta sig på Västsidan för gott, ty 1884 köpte de Salebol 1:10 av Jan Eriks­son. I slutet av 1880-talet var de emellertid bo­satta på den östra sidan, där de så småningom kom att arrendera Stora Bräcke. 1911 sålde de sitt markområde i Salebol till Carl Josef Larsson på Tomten.

Åren 1881-1882 uppfördes den nya skolan i Salebol, och troligen blev det Josef Sundberg förunnat att avsluta sin pedagogiska bana i den nytillverkade katedern, men som vi sett blev det hans kollega och svärson som fick uppta den fallna manteln 1884.

Ånimskogs sockenstämma annonserade i Post och Inrikes Tidningar efter en ny lärare på hösten 1883 och i januari påföljande år inträdde Frans Johan Thyberg i tjänsten som folkskollä­rare. Han tjänstgjorde i Årbol och Krusebol de första åren, men i slutet av 1880-talet fick han ta hand om undervisningen i Salebol.

Vad det gällde de yngsta barnen var deras undervisning fortfarande förlagd till Kraksbyn under 1880-talet, där gårdsägaren Anders Svensson under drygt ett årtionde ställde ett rum till förfogande mot en avgift av tio kronor per år. 1883 kom Augusta Peterson till Kraksbyn och avlöste Wendla Sundberg-Lindgren som lä­rarinna fram till 1885, då Ida Warg tog över. 1888 övergavs skollokalen uppe i norr och sannolikt koncentrerades all skolundervisning på Västsi­dan då till Salebol, med Ida Warg som småskol­lärarinna och Frans Thyberg som folkskollärare.

Frans Johan Thyberg blev legendarisk som lärare i Salebol, och därför ska vi ge honom lite extra utrymme i vår framställning. Han föddes 1858 och växte upp i Huggenäs socken på Värmlands Näs. Hans mor hette Josefina Emilia Thyberg och var född i Ånimskog. När han till­trätt sin tjänst i moderns födelsesocken slog han sig ner på Stommen. 1890 köpte han Tittersrud, ett par kilometer norr om Ånimskogs station, och således fick han under sina första år som lä­rare i Salebol färdas över Ånimmen, men lik­som sina företrädare tjänstgjorde han i flera sko­lor i socknen så "skolvägen" skulle under alla förhållanden ha varit lång och mödosam.

Folkskollärare Frans Johan Thyberg och hans familj omkring 1913.

Det var säkerligen i Salebol han mötte den unga Anna Sandberg från Kärrsdalen som 1895 blev hans hustru. Hon var då 22 år, och det är inte uteslutet att hon varit hans elev några år ti­digare. Det nygifta paret bosatte sig förmodli­gen på Tittersrud och där började en stor barna­skara ta form året därpå: Johanna föddes såle­des 1896, Frans 1898 Anders 1899, Ester 1902, Helfrid 1903, Karl 1905, Viktor 1907, Otto 1908, Ninus 1909, Hilma 1911 Emma 1913 och Arne 1914. Med hänsyn till att Thyberg hade ett fyr­tiotal barn att ta hand om i klassrummet kan man kanske tycka att hans egen barnproduktion var en smula omåttlig, men eftersom dussin var en av de viktigaste måttenheterna för barnen att lära sig på den tiden påverkade det kanske Thyberg att som lärare åskådliggöra "dussinet fullt".

Under 1900-talets första årtionde bosatte sig familjen Thyberg i Salebol, där en bostad på två små rum och kök var inredd i skolhusets norra del. Man kan föreställa sig att det behövdes både tålamod och förmåga att uppehålla disci­plin för att skapa ordning och reda bland de egna barnen i det privata reviret och dessutom det fyrdubbla antalet i den allmänna skolsalen.

Frans Johan Thyberg slutade sin lärargärning vid höstterminens slut 1921, och flyttade sedan med sin familj till sin hustrus barndomshem på Kärrsdalen.

Elin Bengtsson med småskoleklasserna strax nedanför den gamla skolan i Salebol omkring 1915.

Rutger Persson tjänstgjorde sedan en termin och därefter kom Erik Andersson att ta över undervisningen från höstterminens början 1922. Då hade stora förändringar skett vid Salebols skolenhet. En ny, rymlig lärarbostad med plats för två lärarfamiljer stod färdig för Erik Andersson, som med hustru och barn flyttade in i bottenvåningen, medan småskol­lärarinnan Elin Bengtsson, som tidigare hyrt rum i Övre Salebol, nu kunde få en egen bo­stad i den övre lägenheten. Småskolan flytta­des från den gamla byggnaden i slänten upp till den nya skolan, där Thybergs gamla lägen­het förvandlades till lärosal.

Vad det gällde småskolan hade den från om­kring 1890 sin hemvist i den gamla skolbyggna­den och förblev där till 1920. Ida Warg tjänst­gjorde som lärarinna under hela 1890-talet och förmodligen in på 1900-talet, men om hon un­dervisade fram till 1914 då Elin Bengtsson tog över är osäkert.

Elin Bengtsson var några och tjugo år när hon kom till Salebol och tog sig an nybörjarbarnen i den gamla skolan under bergkanten, och bond­dottern från Hudene i Västergötland motsva­rade alla de romantiska föreställningar som omgärdade en ung, vacker lärarinna som kom­mer till en ny trakt och lägger bygden för sina fötter. Hon rönte snart stor uppskattning som lärarinna och uppvaktades flitigt av de unga männen i grannskapet. 1925 gifte hon sig med Hildor Nyström från Tranhalsen och sedan up­pehöll hon sin tjänst under en lång följd av år ända till 1947 då hon drabbades av sjukdom.

Lärarbostaden i Salebol i början av 1920-talet. Fr v. Elin Andersson, folkskollärare Erik Andersson och småskol­lärarinnan Elin Bengtsson (Nyström).

Elin Nyström efterträddes av Kjerstin Nilsson som undervisade på småskolestadiet fram till 1950. Efter ett par år med en ny vikarie tillträdde Maj Carlström från Karlstad tjänsten och behöll den fram till 1957 Sedan vidtog en period med ett flertal vikarier. Från höstterminen 1957 till vårterminen 1960 uppehöll följande lärarinnor tjänsten: Gunilla Isaksson från Åmål, Monika Löv­gren från Trollhättan, Ulla Gunnarsson från Ånimskog och Ingrid Hedborg från Ånimskog. Från och med höstterminen 1960 började småskolebarnen skjutsas till Fengersfors.

Folkskolan fick en ny lärare hösten 1924. Det var Fritiof Nilsson från Ed som tillträdde ett vikariat sedan Erik Andersson fått tjänst på annan ort, och påföljande år blev Nilsson ordinarie folkskollärare i Salebol.

Salebols skola hade nu förmånen att förfoga över två välutbildade och skickliga pedagoger. Både Elin Nyström och Fritiof Nilsson var yt­terst ambitiösa och besjälade av att bibringa eleverna gedigna kunskaper. En källa till oro för vissa elever var dock att folkskollärarens vanli­gen soliga lynne ibland kunde gå i moln och ut­lösa smärre oväder.

Slöjd var under 1900-talets första hälft ett cen­tralt ämne i skolundervisningen, och ända fram till i slutet av 1930-talet användes den gamla skolan till slöjdlokal. 1940 uppfördes den nya slöjdbyggnaden med toaletter och plats för ved­upplag.

På 1950-talet började Fritiof Nilssons hälsa att vackla, och under längre eller kortare perioder måste vikarier inkallas. Bland dessa märktes Hans Ullström från Åmål, Ingemar Niklasson från Mellerud och Daris Hagberg.

Mot slutet av årtiondet förde den ordinarie läraren en alltmer ojämn kamp mot sjukdomen, och läsåret 1960-1961 blev hans sista år som ak­tiv lärare. Höstterminen 1961 vikarierade Bengt Johansson och sedan tog Hans Gustafsson från Åmål vid, och kom att bli den lärare som ringde ut för den sista lektionen i den nu hundraåriga skolan. Detta skedde vid vårterminens slut 1963. Fritiof Nilsson besparades denna vemo­diga händelse, ty han avled året innan.

Salebols skola för 50 år sedan

I Ånimskogs Sockenbok ges en skildring av Bengt Mattsson av hur skolan såg ut på 50-talet:

En vårdag för 50 år sedan, närmare bestämt den 21 april 1950 togs nedanstående foto (då fotot är taget efter 1950 är det inte upplagt på Sockipedia, av hänsyn till de som är avbildade i det) vid Salebols skola i Ånimskogs socken. Björkarna har ännu inte slagit ut, men det är nog på gång för vädret är soligt och fint av de skarpa skuggorna att döma.

Och det måste vara torrt i fjolårsgräset för med fuktiga byxbakar skulle pojkarna längst fram för­visso ha svårt att visa upp så soliga leenden.

30 elever från de sju klasserna i skolan poserar till­sammans med sina två lärare. Lärarinnan heter Ker­stin Holmström. Hon undervisade i klasserna 1 och 2 eller i småskolan, som den kallades på den tiden.

Läraren för klasserna 3-7 (storskolan) Fritiof Nils­son var skolans genom tiderna längsta lärare i dub­bel bemärkelse. Dels var han två meter lång, dels tjänstgjorde han i Salebol under bortemot 40 år.

Han var en av de första styrelsemedlemmarna i Ånimskogs Fiskevårdsförening, bildad 1930, och ak­tiv i kommunalpolitiken för det lokala partiet "För kommunens bästa".

Hans stora naturintresse använde vi elever oss av ganska ofta då vi i slutet av vår- och början av höst­terminen på väg till skolan brukade plocka blommor, örter, svampar och bryta allehanda kvistar som lades på katedern.

När han kom in och såg all grönska började han genast berätta vad de olika växterna hette på såväl svenska som latin, om de var ätliga för människa eller djur med mera.

SLAPP FÖRHÖR

I ivern att delge oss allt detta kunde det hända att han glömde både morgonpsalmen och Fader Vår och i regel hade nästan hela första lektionstimmen, oftast kristendomslära, till vår stora förtjusning runnit iväg utan plågsamma läxförhör.

Småskolan höll till i den norra delen av skolhuset och storskolan i den södra. Mitt emellan de båda undervisningssalarna låg det gemensamma omklädningsrummet med väggfasta bänkar och kro­kar för upphängning av kläder.

Vid dörren in till småskolan var en anordning att dricka vatten ur upphängd på väggen. Utsmyck­ningen bestod av en inramad text som löd "Svärj icke. Att svärja är bevis på bristande kultur och bildning."

PEDAGOGISKT GREPP

I omklädningsrummet intogs den medhavda skolmatsäcken, oftast ett par smörgåsar och mjölk ur en flaska med patentkork, en sådan som man sålde vichyvatten i på den tiden.

I skolsalarna var de nedersta rutorna i fönstren vit­målade för att förhindra utsyn. Det kunde nämligen hända att en och annan bil och någon hästkärra slam­rade förbi på den tätt intill liggande landsvägen.

Om vi i storskolan då vände våra blickar mot gavelfönstren fick vi i stället för ekipagen i våra synfält en uppklistrad affisch med texten "Döden lurar, lura döden ", en påminnelse om farorna i trafiken. Nog kunde man ta pedagogiska grepp även på den tiden!

UNDVIKA AVHYVLING

Träslöjden hade sitt eget lilla hus ett 30-tal meter från skolhuset. Alla pojkar gick i träslöjden, alla flickor i syslöjden. Flickorna höll till i småskolan med sin slöjd, undervisade av småskollärinnan. Folkskollära­ren visade pojkarna hur man hanterar såg, hyvel och de förrädiska stämjärnen.

För att inte åka på en avhyvling(!) gällde det att se upp så att man inte överskred de av läraren upp­dragna blyertslinjerna på brädlapparna vid sågning, hyvling med mera.

Slöjd bedrevs en gång i veckan. Den dagen slu­tade vi skolan senare än övriga dagar. Då kunde det hända att vi som bodde i den södra delen av sock­nen, mot Snäcke till, fick lift med bussen från Åmål och till all lycka slapp traska den halvmil som vi hade hem.

Som så många andra byskolor i vårt land är Salebols skola sedan många år nedlagd och om­byggd till fritidshus.

Länkar

Historik om Skolan av Conny Källvik

Foton från Salebols skola