Vallerud
Socken: Ånimskog Hemman: Vingnäs Platsnamn: Vallerud Typ: Soldattorp Koordinater: [58.913865,12.489030] Visa på Kartbild.com

Ett hundratal meter väster om landsvägen, i gränstrakterna mellan Kraksbyn och Vingnäs, ligger Vallerud. Boningshuset byggdes 1935 på mark som ursprungligen tillhörde soldatstommen, vars grundstenar man ännu kan finna ytterligare ett par stenkast upp i bergåsen mot väster. Under de sista årtiondena har en del ombyggnader skett, bl.a. har den ursprungliga verandan inretts till ett rum.
När det gäller att skildra torpen och torparnas historia faller det sig naturligt att börja med Vallerud, som torde ha haft högst status av de undangömda boställen som dolde sig i Vingnäs västra utkanter. Vallerud låg längst i söder, strax norr om gränsen till Kraksbyn och ett par hundra meter väster om landsvägen. Grundstenarna är fortfarande klart urskiljbara, och de är nu ensamma om att vittna om alla de soldater som med packad ränsel lämnade det lilla soldattorpet och drog ut till exercishedarna kring Vänersborg på försommaren och åter kom hem fram på höstkanten.
Någon fullständig redogörelse för soldatstommens historia kan inte ges här, men torpet torde ha uppförts senast under 1600-talets sista årtionde, ty då var indelningsverket från början av 1680-talet fullt utbyggt, och från 1700 och fram till Karl XII:s död 1718 fick de indelta soldaterna runt om i landet sitt elddop på olika slagfält runt om i Europa.
Vi får dock nöja oss med att följa soldatlängden från 1736 då korpral Magnus Kempe tog torpet i besittning. Hans efterföljare var korpral Jonas Dahlman, som i sin tur avlöstes av Anders Mickelsson, korpral även han. Sedan följde soldaten Nils Hellström, och när han fick avlösning på soldatstommen i början av 1760-talet av korpral Peter Norling och senare av hans kollega Anders Larsson fanns också rustmästare Anders Borgquist installerad på stom 726 Vallerud. Detta sammanträffande i tid och rum mellan de militära befälen i Vingnäs och det faktum att det funnits så många korpraler ställer frågan om det inte också fanns ett korpralboställe någonstans inom byns gränser, men några bevis för detta har inte stått att finna.
Anders Borgquist föddes 1741 och var gift första gången med Marta Stina Ulfsparre, förmodligen av släkten Ulfsparre på Henriksholm, och tillsammans hade makarna fem barn. Troligen dog hustrun i mitten av 1770-talet och maken gifte då om sig med Lena Allstrin som dock avled 1779 i en ålder av 33 år. Borgquist tjänstgjorde till i mitten av 1780-talet och hade då fält-väbels titel.
1787 drog den unge soldaten Jöns Vinge in på Vallerud. Han föddes i Tösse 1766 och vid 22 års ålder hade han hämtat sin maka Maria Nilsdotter i Åmål, som födde honom dottern Cajsa, och dessutom trätt i kronans tjänst, allt inom en kort och komprimerad tidsrymd. Han tycks ha varit i elden som soldat under de oroliga krigsåren i slutet av 1780-talet, ty hans andra dotter Catarina föddes först 1792 och sedan följde sonen Nils 1795, Anders 1799, Stina 1806, som dog i tidig ålder, och sedan en ny Stina 1812.
Att avgöra vilka krigiska bedrifter Jöns Vinge gjorde för att försvara vårt land genom att studera hans barns födelsedata är naturligtvis högst ovetenskapligt, men vad man kan konstatera är att soldat Vinge råkade tillhöra en generation soldater som tjänstgjorde under en tid då Europa var svårt härjat av krig och förödelse, även om Sverige var relativt väl förskonat.
När det var dags för Jöns Vinge att lägga ner sitt gevär några år efter slaget vid Waterloo 1815 hade en relativt fredlig period inletts. Den stora fridstöraren Napoleon satt vingklippt ute på sin ö i Atlanten och skulle aldrig mera försöka rita om Europas karta. Vinge och hans hustru samt dottern Stina flyttade till torpet Sågmyren i Kraksbyn, där den gamle soldaten framlevde sina sista dagar.
Den nye soldaten på Vallerud blev Peter Wall som kom dit omkring 1820. Han var född i Dalskog 1794 och gift med Kerstin Eriksdotter. Deras första barn, sonen Olle, föddes 1814 i Tösse, medan de övriga kom till världen i Ånimskog, vilket ger en fingervisning om att familjen då slagit sig ner på Vallerud. Nils Fredrik föddes 1817, Magnus 1820, Johannes 1823 och Lisa 1825.
Soldathustrun Kerstin dog 1829 och Peter Wall gifte om sig med Stina Olsdotter som var änka och bodde på Korsbyudden. Hon hade två söner, Olof och Magnus Bryngelsson, som var i tonåren, och således utökades soldatfamiljen med ytterligare två barn.
I husförhörslängderna finns det en anteckning om att familjen flyttade till Myran 1837, men också att åtminstone husfadern återkom 1845. Huruvida Peter Wall återinträdde i tjänst då eller blivit avlöst är oklart. Ingen annan soldat har dock gett sig tillkänna under de här åren, så det är möjligt att Peter Wall kvarstod som kronans man fram till mitten av 1850-talet, då den unge Anders Svensson tog vid.
Anders Svensson föddes i Fröskog 1828 och växte upp på Hermansmyren. I mitten av 1840-talet blev han dräng i Vingnäs, och där mötte han den unga pigan Johanna Jakobsdotter från Kraksbyn. Kärlek uppstod och äktenskap följde, och därmed kan man föreställa sig att drömmen om något eget föresvävade dem, och eftersom ett soldattorp åtminstone var ett halvt förverkligande av denna dröm drog de båda unga in på Vallerud omkring 1855.
Anders ådrog sig en svår lunginflammation under en fältmanöver 1873. Han forslades hem men repade sig aldrig utan dog påföljande år.
Ungefär samtidigt som Anders Wall lärde sig att hantera sitt gevär föddes hans efterträdare, närmare bestämt 1854. Det var således den 20-årige Johan Lennart Jonsson som nu i mitten av 1870-talet ryckte in på soldattorpet. 1877 gifte han sig med Johanna Kristina Nilsdotter från Åsen i Ånimskog och snart började små soldatpojkar att traska omkring i stugan, närmare bestämt ett halvt dussin, vilka med militär disciplin avvaktade sin ankomst med jämna och ordentligt tilltagna mellanrum, vilket får betecknas som ovanligt vid den här tiden. Således föddes Karl-Gustaf 1880, Johan Agaton 1886, Lars Daniel 1888, Erik Rikard 1890, Adolf Gunnar 1893 och Oskar Rudolf 1897.
Johan Lennart Wall blev den siste soldaten på Vallerud. I maj 1901 togs beslut om att indelningsverket skulle läggas ner och en värnplikts-armé bildas i dess ställe. Under några år levde de båda försvarssystemen sida vid sida, och kanske fortsatte den nu 47-årige soldaten ännu ett par år, men blev förmodligen snart gratialist.
Familjen bodde troligen kvar på torpet en bit in på 1900-talet, men drömmen om Amerika hade väckts av sonen Karl-Gustaf som efter att ha arbetat som dräng i Salebol emigrerade till USA på våren 1899. Johan Agaton följde efter 1904 och Lars Daniel och Erik Rikard 1907.
När fadern avled 1909 reste också modern med de två yngsta sönerna över Atlanten och därmed hade alla "tagit nytt land i besittning" utom soldaten Wall som fick vila i den svenska jorden.
Soldattorpet, som med åren säkerligen blivit ganska väderbitet, kom inte att få några nya invånare. Enligt uppgift förvarade Karl Johansson på Håkerud säd där på 1910-talet, men omkring 1920 torde stugan ha varit borta.
Det nuvarande huset uppfördes av bröderna David och Arne Enberg, som båda hade vistats i USA ett tiotal år, men som nu i mitten av 1930-talet återvände och byggde ett hus åt sin mor Charlotta. Modern var änka sedan 1912 och hade sedan dess bott på olika ställen, bl.a. på Fridensborg i Västra Berg.
Arne återvände till USA medan David beslutade sig för att bli kvar i hemlandet och bosatte sig på Vallerud tillsammans med modern fram till 1939 då han flyttade till Götlunda i Skaraborgs län. Ett par år tidigare hade brodern Erik Enberg köpt Vallerud, men han vistades där endast sporadiskt, eftersom han tillsammans med sin hustru Tyra var fast bosatt i Oslo.
David Enberg återkom emellertid till hembygden 1945. Han var då gift med Elsie Larsson från Skövde och de båda makarna kom sedan att bo tillsammans med mor Charlotta på Vallerud under en lång följd av år.[1]
Boende på soldattorpet
Soldat Johan Lennart Wall f 1854, gift med Johanna Kristina Nilsdotter f 1854. Barn: Karl Gustaf f 1880, Johan Agaton f 1886, Lars Daniel f 1888, Erik Rickard f 1890, Adolf Gunnar f 1893. Familjen Wall flyttade till Amerika i slutet av 1890-talet.[2])
Källor
- ↑ Ånimskogs Sockenbok del II, sida 356-357.
- ↑ Torpruiner i Åmåls kommun (1985), plats nummer 222.