Sågmyren

---

Socken: Ånimskog Hemman: Kraksbyn Platsnamn: Sågmyren Typ: Torp Koordinater: [58.909544,12.479825] Visa på Kartbild.com

---

Sågmyra eller Klaffotere 1935, även kallat Fjället.

Låt oss återvända till bergen och skogarna väster om Bergstjärnet där vi tidigare gjort flera nedslag för att ge en bild av alla de bosättningar som fun­nits i de olika byarnas periferi från Salebol till Västra Korsbyn. Även Kraksbyns västra delar omfattas av detta stråk, och mellan Bergstjärnet och Norra Gällsjön ligger Sågmyren, där ännu en stor del av den gamla röjningen är öppen, även om en granplantering så småningom kommer att kasta sin skugga över den. På den plats där den gamla torpstugan stod finns idag en friggebod som belyser tidsdifferensen mellan torparnas verklighet och dagens.

Den förste som träder in i bilden är före detta soldaten Jöns Winge som kom till Sågmyren från Västra Berg 1821. När Jöns och hans hus­tru Maria Nilsdotter, som båda var i 50-årsåldern, flyttade in hade de sannolikt haft före­gångare som röjt, odlat och byggt den lilla stu­gan, men tyvärr har dessa människor förlorat sig i namnlöshetens dunkel.

Makarna Winge flyttade med sin dotter Stina till Västra Korsbyn 1830, och efterträddes på Såg­myren av skräddaren Bryngel Bryngelsson som kom från Korsbyudden. Hans familj bestod av hustrun Karin Hansdotter, född i Åmål 1792, dot­tern Maria och sönerna Petter och Lars. Familjen flyttade till Kärrsdalen 1840. Då hade Maria tagit tjänst på Henriksholm, Petter var inte längre i li­vet; han avled 1834 endast 13 år gammal. Lars följde med föräldrarna och han kom också att uppta faderns yrke på Kärrsdalen.

Mor Karin blev känd som "Kari på Kjerstan" och sägs en gång ha sett ett helt brudfölje (brurele) med riktigt småfolk komma marsche­rande under sång och musik. De spelade och sjöng så oändligt vackert och de tog vägen upp över Husdalsknatten på västsidan Ånimmen där de försvann ur hennes åsyn.

Johannes Olsson och hustrun Maja Stina Nils­dotter tycks ha fört ett vagabonderande liv innan de slutligen hamnade på Sågmyren. Jo­hannes var född i Laxarby 1816, bosatte sig ef­ter giftermålet i Grinstad 1839, kom till Stora Kilane 1842 och till Sågmyren 1844. I Grinstad föddes sönerna Lars Magnus och Nils Fredrik, medan Gustaf och dottern Sofia kom till värl­den på Sågmyren.

Johannes Olsson dog i sin bästa mannaålder 1850, och hustrun och barnen bodde kvar till i början av 1860-talet. Vid den tiden avled sonen Gustaf, och några år senare också Lars Magnus som beskrivs som ofärdig och stum. De båda andra barnen flyttade till andra socknar, medan modern Maja Stina blev ett av Kraksbyns inhyseshjon och slutade sina dagar år 1900.

Johannes Bryngelsson, född 1828, övertog tor­pet på Sågmyren 1863. Han var då nyligen gift med Johanna Larsdotter. Samma år föddes so­nen Lars Petrus och sedan följde Johan Alfred 1865, Anna Charlotta 1868 och Kristina Elisa­beth 1872 (dog vid tre års ålder).

Familjen bodde kvar på Sågmyren ända till sekelskiftet. Johannes avled 1900 och Johanna 1904. Anna Charlotta vistades några år i Skållerud, och en kort tid var hon också i Norge. Efter sin fars död kom hon hem och bodde på torpet tills hon emigrerade till Amerika 1905, dit också brodern Johan Alfred hade farit 1889.

Kvar på Sågmyren blev Lars Petrus som för­sörjde sig som skomakare. Valet av yrke föll sig nog ganska naturligt. Han var nämligen född med klumpfot och skomakaryrket fordrade inte så mycket rörlighet och därtill kunde han själv experimentera med den speciella fotbeklädnad han behövde. Det märkliga var att torpet nu fick ett nytt namn på grund av Lars Petrus lyte. Klumpfot blev med dalsländskt dialektuttal "klaffot", och den plats där den "klaffotade" bodde fick därför namnet Klaffotere. Benäm­ningen Sågmyren började försvinna i allmänt tal och under flera årtionden var det gängse nam­net Klaffotere. Det skall tilläggas att alla inte är ense om denna etymologi, men den ovan relate­rade är nog den troligaste.

Lars Petrus kände nog ingen större glädje över att hans stackars vanskapta fot fick en geo­grafisk benämning, men den folkliga namngivningen, ehuru ibland fyndig och rolig, kan vara grym om den drabbar en enskild person.

Lars Petrus flyttade 1907 till Rud, där han fortsatte sin skomakargärning och senare till Vingnäs där han avled 1926.

Anders Andersson och hans hustru Kristina Johannesdotter torde ha flyttat in på Sågmyren omkring 1910 eller något tidigare. De båda makarna hade då hunnit långt in i ålderdomen, ty Anders var född 1830 och Kristina 1843. De hade i sin krafts dagar brukat en gård i Dalskog, och man frågar sig varför det åldriga paret flyt­tade till Kraksbyn och slog sig ner mellan de ensliga tjärnen, ty vid denna tid var dessa trak­ter i det närmaste avfolkade. Förklaringen kan vara att sonen Jan Petter hade köpt gården Stora Eken i Västra Berg, och att han nu ville ha föräldrarna i sin närhet. Från båtstödet ned­anför Kullen var det bara tio minuters rodd till den norra stranden, och därpå var man strax framme vid Sågmyren.

Emellertid blev det hans syster Anna som fick ta hand om föräldrarna under deras sista år, och sedan blev hon kvar, och med tiden kom platsen att förknippas mer med henne än med den lytte skomakaren, och därför kom torpet nu att kallas Fjället, kanske för att de bakomliggande bergen påminde om fjällnatur, och möjligen också för att Annas något ovanliga husdjur, get­terna, tillhörde en kargare miljö.

Getterna hos Anna på Fjället. Fjället = Sågmyra.

Anna, som föddes 1870, hade ytterligare två bröder, Karl Adolf (1868) och Axel (1872). Axel Andersson gifte sig med Kristina Olsdotter från Sunne 1899. De fick två barn som föddes i Norge, och senare flyttade de till Trollhättan. År 1919 kom Axel till Kraksbyn. Han var då nyligen skild från sin hustru och tog sin tillflykt till systern Anna. Hustrun kom dock efter och ställde in sina möbler i Berg, kanske med tanke på att svågern Jan Petter skulle bistå henne, men han sålde sin gård vid den tiden och flyttade till Göteborg.

Hur Kristina Olsdotter löste sina bostadspro­blem är inte bekant, men några år senare befann hon sig med sin son Oskar Henry i Norge.

Axel Andersson lämnade Ånimskog men åter­kom och slog sig ner permanent hos sin syster Anna. Axel var en smula originell, vilket ibland tog sig smått bisarra uttryck. Han var en stor be­undrare av Are Vaerland och levde efter hans principer. Sålunda var han vegetarian och natur­älskare. Han vandrade ofta runt de små tjärnen, och de natursköna trakterna kring Övre Gällsjön blev i hans fantasi alplandskapet Tyrolen och denna övertygelse blev så stark att han började joddla så det ekade bland bergskammarna. Ibland fick han svar från en annan god joddlare, nämligen Johan Borgström på Håkerud, och denna duett hördes vida omkring.

Hans naturdyrkan kunde också ta sig andra uttryck. En dag kom Stina Karlsson och hennes dotter Astrid vandrande på stigen ner mot tor­pet för att plocka blåbär väster om Bergstjärnet. Det var en varm och vacker dag och just som de skulle gå förbi nedanför stugan fick de se Axel, som gick ute på åkern och kupade potatis spritt naken. De båda kvinnorna blev smått chockade och förberedde sig på att ta en omväg, men Axel hade redan sett dem och kom fram och språkade med dem helt obesvärat, endast iförd den mundering Gud skapat åt honom. Kanske låg denna drift att exponera sin kropp för moder natur i familjen, ty vi erinrar oss kanske att brodern Jan Petter badade naken i den gemensamma brunnen i Västra Berg.

Axel bidrog också till försörjningen på torpet genom att köpa en stickmaskin och sticka strumpor och tröjor åt folk i trakten. Trots sitt originella sätt var Axel allmänt omtyckt, men det fanns en och annan granne som drev med honom, och vid ett tillfälle blev Axel så ursinnig över ett spratt man spelat honom att han hotade att döda den skyldige. Det slutade med att poli­sen hämtade honom, och han blev intagen på Restads sjukhus i Vänersborg. Detta hände i september 1949. Ungefär vid samma tidpunkt fick också Anna lämna Sågmyren, och därmed var torpets historia all.