Korsbyudden

---

Socken: Ånimskog Hemman: Västra Korsbyn Platsnamn: Korsbyudden Typ: Torp Koordinater: [58.901576,12.476134] Visa på Kartbild.com

---

Som tidigare berättats var det många nybyggare som bosatte sig på landremsan mellan Sörknattenmassivet och Bergstjärnets västra strand under 1700- och 1800-talen. De svedjade, bröt mark och byggde torpställen och back­stugor och klarade hjälpligt sin försörjning även om svälten under stränga vintrar grinade illa mellan timmerväggarna inne i de grå stugornas halvdunkel.

Väster om Bergstjärnet, just där Sörknatten planar ut mot Vingnäsbergen, låg torpstället Korsbyudden, som egentligen bestod av två bosättningar, Norra Udden och Södra Udden, vilka låg ungefär 200 meter från varandra. När röjningarna för dessa torp påbörjades är svårt att bestämma, men på en karta från 1787 är tor­pet Uddens gräns markerad och på Södra Ud­den finns två stugor utmärkta. Kanske är det mest realistiskt att förlägga ursprunget till 1700- talets senare del, men människor kan ha slagit sig ner här betydligt tidigare. Fynd av stenyxor tyder på att det också funnits förhistoriska bosättningar vid Bergstjärnets stränder.

Idag återstår endast några raserade mur­stockar av de forna torpstugorna och ett antal grundstenar som utvisar var fähus och lador har legat. Betydligt mera åt eftervärlden har torpet Stenmarkerud, några hundratal meter norrut, lämnat efter sig, beroende på att den idoge torparen hamnade mitt i ett stenrike, eller sna­rare ett stenhelvete när han började bryta mark, och än idag vittnar långa stenmurar och delar av stenbyggnader om hans okuvliga energi.

Går vi tillbaka till 1800-talets första decennier är det svårt att skilja på vilka som bodde på Norra eller Södra Udden och därför får vi nöja oss med att placera torparfamiljerna inom ett vidare område.

Den förste torparen i vår översikt är Hans Bryngelsson som föddes 1737 och bosatte sig på Korsbyudden på 1770-talet med sin hustru och under en tioårsperiod fick paret fyra barn. 1805 avled hustrun och familjens vidare öden är höljda i dunkel. Något senare finner vi Pär An­dersson, född 1774, och hans tio år yngre hustru Cajsa Hansdotter i någon av torpstugorna om­givna av barnen Maria och Anders, båda födda kring sekelskiftet. Vid samma tid bor också Jacob Bryngelsson (1777) och hans jämnåriga hustru Maria Nilsdotter på Korsbyudden med barnen Maria född 1802, Bryngel 1804 och Britta 1806.

Den förre soldaten på Forserud, Salomon Westerberg, hans hustru Elin och dottern Inge­borg hade här funnit en boplats med grannar omkring sig i motsats till det ensliga soldat­torpet vid Djupsjön. Bland grannarna var torpa­ren Måns Bryngel Andersson och hans unga hustru Lisa Ersdotter samt dottern Maria Lisa. Pigan Betta Nilsdotter, som enligt källorna fick ett barn vid femton års ålder, hade också sin till­flyktsort i dessa utmarker innan hon flyttade till Vingnäs 1811.

Under dessa årtionden tycks Korsbyudden ha utgjort en egen liten by med kanske upp till ett femtiotal personer, ty ytterligare två torparfamiljer finns dokumenterade vid den här tiden. Det är Bryngel Bryngelsson (1787) och hans hus­tru Kari Hansdotter från Åmål med barnen Ma­ria och Petter som föddes omkring 1820. Famil­jen flyttade till Kraksbyn 1830. Vidare bodde Bryngel Olsson på något av torpen. I den famil­jen fanns tre barn: Anders 1812, Olof 1815 och Brita Maria 1819.

Man kan naturligtvis fundera över var alla dessa människor var inhysta, ty allt som allt fanns det tre eller fyra torp sammanlagt på Korsbyudden, men man får anta att några famil­jer bodde i enkla backstugor under längre eller kortare tid.

Erik Hesselbom, som var en av de sex ar­vingar som 1806 fick ärva Västra Korsbyns norra tredjedel, sålde sin mark till svågern Pet­ter Andersson och slog sig ner på Norra Udden med sin hustru Cajsa Bengtsdotter omkring 1830, kanske på det torp som Bryngel Bryngels­son och hans familj lämnat. I den Hesselbomska familjen föddes tre barn: Erik 1833, Maria 1835 och August 1837 Efter några år flyt­tade familjen till Södra Udden.

Korta noteringar i husförhörslängdernas mar­ginaler kan ibland avslöja en hel familjs histo­ria, och vad Erik Hesselbom och hans nära och kära beträffar tycks ett oblitt öde ha bestämt att de skulle genomgå svåra prövningar. Vi ska minnas att Erik var en relativt välbärgad bond­son, som av någon anledning övergav sin arvejord på de solbelysta kullarna kring Västra Korsbyn och drog västerut till de skuggrika trakterna kring Bergstjärnet. I randanteckningarna benämns han som "inhyses fattige", hustrun får epitetet "fattighjon", sonen Erik noteras först som sjöman, sedan "inhyses", Maria beskrivs som "bräcklig och inhyses" och dog 30 år gam­mal, medan Augusts livstråd klipptes av efter endast två år.

Emellertid fick de båda makarna leva upp i hög ålder. Båda närmade sig de åttio, när de i början av 1870-talet lämnade jordelivet. Då hade sonen Erik sedan några år övertagit torpet till­sammans med hustrun Stina Eriksdotter från Skållerud. Sonen Josef föddes 1867, dottern Ma­ria 1871 och ytterligare en son, Johan 1875. Tvil­lingarna Sofia och Lotta dog båda endast några månader gamla samma år de föddes, 1879. 1895 flyttade familjen till Kärrsdalen.

Sven Jansson Hesselbom, som var Eriks ku­sin och född 1829, bosatte sig på Norra Udden i början av 1850-talet. Han och hans hustru Lotta Olsdotter från Tösse fick sex barn varav fyra föddes vid Bergstjärnets norra stränder och de två yngsta vid sjöns södra ände, nämligen i Kärrsdalen, dit familjen flyttade 1864. Augusta kom till världen 1856, Johannes 1857, Stina Lisa 1859, Elisabeth 1862, Lars 1865 och Gustav 1868.

Lotta Olsdotter avled 1883 och Sven Hessel­bom gifte om sig med änkan Betty Bryngelsdotter i Bolet, Ånimskog och blev där på äldre dar självägande bonde.

Sent på hösten 1865 kom fältjägaren Fredrik Beijer till torpet på Norra Udden och beslöt att slå sig ner där. Tre år senare förde han in sin nyblivna hustru Maja Pettersdotter över trös­keln, och där föddes också deras två barn. Familjen bodde på Norra Udden till 1886, då de flyttade till Björnberget där Fredrik tog arrende under några år och därmed övergavs torpet för alltid. Efter några årtion­den hade byggnaderna fallit ner och naturen hade återtagit det mesta av vad flitiga händer hade grävt och röjt.

På Södra Udden bodde som tidigare nämnts Erik och Cajsa Hesselbom och senare deras son och sonhustru. 1853 fick de Sven Magnus Pet­tersson och hans hustru Kajsa Johannesdotter till grannar samt deras sju barn. Äldst var Jo­hannes, född 1849, sedan Maja Lena 1852, Pet­ter 1854, Edvard 1856, Gustav 1858, Bernhard 1860 och Lotta 1865. Familjefadern dog 1868, blott 45 år gammal. Änkan Kajsa bodde kvar med sina barn en tid men flyttade sedan till Kärrsdalen där hon dog 1908. Det finns också uppgifter om att Maja Lisa Svanbom och hen­nes man Lars Larsson fanns här vid samma tid, så det verkar vara en mycket livaktig period på Korsbyudden under de här åren.

Emellertid drog Kajsas söner ut i världen, först som drängar på olika gårdar i bygden och senare till Amerika. Systern Lotta utvandrade också till det stora landet i väster, medan Maja Lena tog tjänst som piga i Nedre Kilane och gifte sig där med bondsonen Paul Magnusson. Sonen Johannes blev också kvar i hemlandet och ham­nade så småningom som bonde i Resbyn, Ånimskog. Mor Kajsa som sett det ena barnet efter det andra lämna hemmet blev till sist ensam i sin stuga och flyttade till Kärrsdalen 1885.

Den nya familjen som drog in på Södra Udden 1868 var Johan Borgström, född i Tydje 1842, och hans hustru Kajsa Eriksdotter från Fröskog. De hade sin tvåårige son Adolf med sig och den lille skulle under de kommande åren få elva sys­kon, vilket troligen gjorde Borgströms till den barnrikaste familjen som någonsin levat och bott vid Bergstjärnets västra stränder. Förmod­ligen var det också den familj som hade det bäst förspänt ur materiell synpunkt, ty de hade flera kor och dessutom en oxe att köra med. Dess­utom var Borgström förpantningsägare, vilket innebar att han slapp att göra dagsverken i Väs­tra Korsbyn, men eftersom det fanns många munnar att mätta drygade Borgström ändå ut "hushållskassan" genom att arbeta på Henriksholm, vilket innebar ett par timmars färdväg fram och tillbaka. Det var naturligtvis slitsamt för familjefadern och säkerligen också för den hemmavarande hustrun, men som helhet hade familjen en god bärgning.

I september 1868 fick Adolf sin första bror. Han döptes till Karl August, och om den lille Adolf förvånad och storögd betraktade nykom­lingen i stugan skulle han snart vänja sig vid att nya syskon uppenbarade sig i samma takt och med samma precision som julafton eller påskaf­ton. Oktavia föddes 1870, Kristina 1872, Bertha 1873, Johannes 1875, Paulus 1877 (dog ett år gammal), Lina 1879 (dog i difteri fyra år gam­mal), Dina 1883 (dog också i difteri), Matilda 1884, Elin 1886 och Efraim 1888.

Tjugo intensiva år hade nu förflutit för famil­jen på Södra Udden, och de tre äldsta barnen hade nu emigrerat till Amerika och snart skulle ytterligare två följa i samma fotspår. Johan och Kajsa Borgström hade nu endast de yngsta bar­nen hemma och snart fann de för gott att flytta till mera bebodda trakter, ty under de senaste åren hade invånarantalet på Korsbyudden snabbt minskat. De köpte gården Håkerud i Vingnäs 1895 och levde där till Kajsas död 1923. Maken Johan, som nu var 80 år, fick ta sin till­flykt till dottern Matilda i Tisselskog där han dog 1930.

En stark religiös ådra hade alltid präglat fa­miljen och när baptismen nådde de dalsländska socknarna på 1870-talet anslöt sig Borgströms till denna frikyrkliga rörelse. Efraim blev bap­tistpastor i Karlstad och Adolf verkade som präst i Augustanasynoden i USA som dock till­hörde den lutherska kyrkan.

1896 var Korsbyudden helt avfolkad, men åkermarken brukades dels av gårdsägarna själva och dels av brukare som fick betala ett visst arrende, men som inte var bosatta på tor­pen. Så småningom blev det endast hö som bär­gades in i ladorna och togs hem under vintern. Detta fortsatte fram till 1945. Den sista ladugårdsbyggnaden på Södra Udden revs 1947 och den större stugan hade rivits redan 1915 av Jon Andersson på Björnberget som använde timret för att bygga till sin ladugård.