Dalsland/Ånimskog/Gärdet

---

Socken: Ånimskog Hemman: Nedre Kilane Platsnamn: Gärdet Typ: Gård Koordinater: [58.851899,12.478559] Visa på Kartbild.com

---

OBS: denna text är samma som Brandalen. Platserna stod sammanställda i Sockenboken och kommer delas här i Sockipedia snart. Koordinaterna är olika dock.

De båda fastigheterna, som idag har helt skilda ägare, har här sammanknutits till en enhet av praktiska och historiska skäl, därför att de sedan ett par hundra år har utgjort ett sammanhängande markområde med samma ägare. Dock kunde Ulrikas lott te sig ganska splittrad då Kilane Mellom fördelades 1870, eftersom den sträckte sig från den nuvarande Charlottengränsen till Brandalsviken med ett hemman i norr och ett i söder.

En snabbvisit på de båda torpen idag ger vid handen att stugan på Gärdet är grundligt renoverad. Här finns snickarboden, logen och ladorna kvar, medan fähuset och stallet är nedrivna. Hemmanet kunde en gång föda en häst, två kor, ungdjur och gris. Åkrarna ligger väl samlade kring byggnaderna men stupar på sina ställen kraftigt ned mot väster. På Gärdet fanns tidigare ytterligare ett boningshus; troligen låg det lite nordväst om det nuvarande, alldeles vid gränsen till Charlotten.

Brandalen, som en gång låg naturskönt vid Brandalsviken, har sedan mitten av 1950-talet avskärmats av en hög vägbank som helt skymmer utsikten mot sjön. Huset är delvis reparerat och en mindre tillbyggnad gjordes i slutet av 1950-talet. Bod och vedskjul finns kvar, medan ladugården är skattad åt förgängelsen, liksom de två boningshus som låg i bergssluttningen norr om huvudbyggnaden, och som i dagligt tal kallades ”Sofis stuga” respektive ”Fredriks stuga”. Åkrarna ligger i huvudsak väster om huset och kunde ge föda åt en ko och en kviga eller kalv som slaktades till husbehov För att återvända till ägoförhållandena efter det slutliga skiftet 1872, kan man säga att de båda hemmanen med tillhörande skogsmark bollades ganska snabbt mellan olika ägare under de påföljande två decennierna. Ulrika och hennes make Lars Olsson sålde arvslotten till systern Gertrud Jansdotter i mars 1878. Hon i sin tur sålde fastigheten till sin svåger Sven Petter Karlgren i Känsbyn 1886. Efter ett par år lät han hemmanet försvinna ur släktens ägo genom försäljningen till Olof Karlsson från Ängane 1888. Det är lustigt nog samma år som Laura avhänder sig äganderätten till Berget. Det ”Nilssonska imperiet” börjar knaka i fogarna.

Innan Olof Karlsson och hans familj får föra historien vidare ska vi förflytta oss några år tillbaka i tiden för att utröna vilka människor som då bodde på de båda torpen. Ofta var det ju så att ägarna till de olika hemmanen inte var desamma som de boende. När det gäller Gärdet är uppgifterna osäkra och fragmentariska, men det torde stå klart att arbetaren Jan Magnus Karlsson, född 1855, och hans hustru Lisa Kajsa Sund, född 1851, bodde på Gärdet från omkring 1880 och ett par decennier framåt, troligen i det hus som idag är borta. De hade fem barn och dessa barns öden kan ge en god bild av vilka möjligheter som stod till buds när de blev vuxna nog att skaffa sig en egen försörjning.

Karl Vilhelm, född 1880, flyttade vid 18 års ålder till sin mors släktingar i Grinstad. Kanske var han där dräng en tid, men han emigrerade sedan till Amerika, där han gifte sig och fick två barn. Han återvände aldrig till fosterjorden. Anna-Lena, 1883, flyttade nästgårds till Andreas Jakobsson i Nedre Kilane, där hon tjänade piga en tid för att senare gifta sig med torparen Johan Andersson på Kasen tillhörande Känsbyn. Oskar Daniel, 1887, blev vådaskjuten till döds på en lägerplats i Axvall 1909. Johan Ferdinand, 1890, gick till sjöss men återkom efter några år och bodde med sina föräldrar på Kiletorpet, dit de flyttat 1905. Elin Torborg, 1895, gifte sig med Karl Oskar Karlsson från Brastad i Bohuslän 1919, dit hon flyttade och förblev bosatt hela sitt liv. Makarna fick tre barn: Karl Vilhelm, Dagny och Vivian.

Torparen Anders Andersson, född 1830 i Dalskog, och hans hustru Kristina Johannesdotter var också bosatta på Gärdet, men det är osäkert under vilken tidsperiod. Eftersom inga av deras barn var födda i Ånimskog måste inflyttningen ha skett efter 1880, då deras yngsta barn, en flicka, föddes. 1892 dog Anders Andersson och familjen splittrades under åren fram till sekelskiftet.

Brandalens historia kan dateras från omkring 1760 då Upperuds bruk startade en kolningsverksamhet i storskogen kring tjärnet nedanför Getryggen. Det är troligt att den första byggnaden var en enkel kolarkoja, men att man fann att marken mellan sjön och tjärnen lämpade sig för svedjebruk, och allteftersom tegarna kunde ge tillfredsställande skördar uppstod ett permanent boende. Det hus som finns idag torde ha uppförts någon gång under 1700-talets sista decennier, och att torpet idag heter Brandalen kan med stor säkerhet förbindas med svedjebruket och kolbränningen.

I början av 1800-talet finner vi torparen Nils Eriksson, född 1773, och hans hustru Eli Mikelsdotter, född 1780. De begåvades med fyra barn, födda mellan 1815 och 1822. Både Nils och hans hustru avled på 1830-talet. I mitten av 1800-talet står Nils Jonason och hans hustru Maja Jansdotter upptagna som torpare i Brandalen och några år senare Anders Larsson med hustrun Cajsa Torstensdotter, likaledes som torpare.

Nils Svensson som tillhörde den stora barnaskaran på Berget, varom vi senare kommer att berätta, gifte sig med Stina Kajsa Nilsdotter från Tösse och slog sig ner i Åmål. De tycktes dock inte ha trivts med storstadslivet, ty 1872 flyttade de till Brandalen. Hur länge de bodde där är oklart.

Nu åter till Olof Karlsson. Som vi minns köpte han Gärdet-Brandalen 1888 till ett pris av 2895 kronor. Dagspenningen för en arbetare var vid den här tiden omkring tre kronor, så det finns skäl att förmoda att den nye ägaren var en ganska välbärgad man. Det bör dock tilläggas att hans hustru Johanna fick ut sin arvslott på Kilehaget samma år, så man får förmoda att hon också drog sitt strå till stacken.

Olof föddes 1833 på Pinnklon, nära Östebo i Skålleruds socken och gick tidigt till sjöss. Eftersom han var en man med sinne för affärer blev han inte bara skeppare utan också redare. Bland annat ägde han slupen Amy som fördes av svågern Lars på Knektängen. Vänersjöfarten var under uppsving under senare hälften av 1800-talet. Det var vid den här tiden som Axel Broström med sin berömda Matilda lade grunden till ett av Sveriges största redarimperier. Olof Karlsson och Axel Broström var konkurrenter och goda vänner, och kanske var det en ren tillfällighet att det blev Broströms båtar som erövrade de sju haven och inte Olle i Brandalens. Vänskapen varade dock de två emellan, ty i slutet av 1890-talet ankrade Axel Broströms fartyg upp i Brandalsviken, och den berömde skeppsredaren lät ro sig iland. Man kan förmoda att de två sjöbjörnarna tillbringade en gemytlig afton tillsammans, förmodligen till framåt småtimmarna, ty enligt uppgift övernattade Broström på den lilla kammaren i andra våningen i Brandalsstugan.

Vad som avhandlades mellan de två den där kvällen vet vi inget om, men om Olle ville ge sin vän en inblick i sina familjeförhållanden, kunde han berätta att han gifte sig med sin hustru Johanna 1864, förresten året innan Axel köpte Matilda, och bosatte sig på Skacka, en liten grå stuga på vägen mellan Nedre och Stora Kilane, där äldste sonen Johan föddes samma år. Karl Enock kom till världen 1869, och de båda yngsta sönerna, Herman och Petrus, 1878 respektive 1884. Olof och Johanna hade då för längesedan övergivit Skacka och köpt ett bättre hus på hemmanet Ängane i Stora Kilane. Detta skedde 1873.

I slutet av 1880-talet gifte sig äldste sonen Johan med Elisabeth Brandt, född 1864 i Östebo, och därmed utökades antalet familjemedlemmar på Ängane, inte bara med Elisabeth, utan också med två pojkar som föddes i rask följd i det unga äktenskapet. Det medförde att ”stugan blev trång” som det står i Geijers dikt, och följden blev att Olof köpte en fastighet med två manbyggnader, Gärdet och Brandalen. Olof och Johanna bosatte sig på Gärdet med de två yngsta sönerna, medan Johans unga familj slog sig ner i Brandalen. Emellertid blev Elisabeths mor sjuk borta i Östebo, och därför flyttade familjen dit för att hon skulle få hjälp och vård. Detta hände 1893, men två år senare var de åter tillbaka i Ånimskog, denna gång till Gärdet, ty Olof och Johanna hade då flyttat till Brandalen.

Så slutade den familjekrönika som Axel Broström fick höra, men livet gick vidare och Olle i Brandalen fick leva långt in i ålderdomen, ända till 1920. Sönerna tog nu över de båda hemmanen och 1923 skedde en ägostyckning som fördelade fastigheten enligt följande: Johan och Karl erhöll Gärdet respektive Brandalen med tillhörande jord- och skogsareal, medan Herman och Petrus fick markområden belägna mellan de båda boställena och gränsande till Nedre Kilane.

Gärdet blev sålunda Johan och Elisabeths fasta punkt när de återkom från Östebo, och på denna nya boplats strävade de för att försörja en stor barnaskara. Jordbruket var naturligtvis av stor betydelse för den dagliga födan, men det faktum att Johan var en skicklig snickare och båtbyggare bidrog också till att ge familjen en stabil försörjning.

1905 födde Elisabeth sitt tionde och sista barn, och av dem nådde alla utom ett vuxen ålder. Äldst var Viktor, född 1887, och sedan följde Emanuel, 1888, båda födda på Ängane. Reinhold, 1889, och Axel, 1891, såg dagens ljus i Brandalen. Otelia föddes i Östebo 1893. Emmy var den första att födas på Gärdet, 1895, och sedan följde Herman 1898, Ester 1900 och Filip 1905.

Johan Olsson dog 1936 och då hade sonen Emanuel redan inträtt som ägare. Efter faderns bortgång bodde han tillsammans med sin mor och systern Emmy. Hon stannade kvar hos sin bror efter moderns död 1943 och hushållade åt honom tills han själv gick ur tiden 1949 Sterbhuset ägde Gärdet fram till 1955 då brorsonen Helge Hermansson köpte fastigheten.