Dalsland/Ånimskog/Gärdet

---

Lägg till ny plats
Gärdet
Landskap	Dalsland
Socken	Ånimskog
Namn	Gärdet
Typ	Gård
Hemman	Nedre Kilane
Koordinater	58.851899,12.478559
Laddar karta ...
Visa på
ekonomiska kartan
häradsekonomiska kartan
topografiska kartan
Google Maps
Sockipedia.se - Lokalhistoria på nätet.

De båda fastigheterna Brandalen och Gärdet, som idag har helt skilda ägare, har här sammanknutits till en enhet av praktiska och historiska skäl, därför att de sedan ett par hundra år har utgjort ett sammanhängande markområde med samma ägare. Dock kunde Ulrikas lott te sig ganska splittrad då Kilane Mellom fördelades 1870, eftersom den sträckte sig från den nuvarande Charlottengränsen till Brandalsviken med ett hemman i norr och ett i söder.

En snabbvisit på de båda torpen idag ger vid handen att stugan på Gärdet är grundligt renoverad. Här finns snickarboden, logen och ladorna kvar, medan fähuset och stallet är nedrivna. Hemmanet kunde en gång föda en häst, två kor, ungdjur och gris. Åkrarna ligger väl samlade kring byggnaderna men stupar på sina ställen kraftigt ned mot väster. På Gärdet fanns tidigare ytterligare ett boningshus; troligen låg det lite nordväst om det nuvarande, alldeles vid gränsen till Charlotten.

För att återvända till ägoförhållandena efter det slutliga skiftet 1872, kan man säga att de båda hemmanen med tillhörande skogsmark bollades ganska snabbt mellan olika ägare under de påföljande två decennierna. Ulrika och hennes make Lars Olsson sålde arvslotten till systern Gertrud Jansdotter i mars 1878. Hon i sin tur sålde fastigheten till sin svåger Sven Petter Karlgren i Känsbyn 1886. Efter ett par år lät han hemmanet försvinna ur släktens ägo genom försäljningen till Olof Karlsson från Ängane 1888. Det är lustigt nog samma år som Laura avhänder sig äganderätten till Berget. Det ”Nilssonska imperiet” börjar knaka i fogarna.

Innan Olof Karlsson och hans familj får föra historien vidare ska vi förflytta oss några år tillbaka i tiden för att utröna vilka människor som då bodde på de båda torpen. Ofta var det ju så att ägarna till de olika hemmanen inte var desamma som de boende. När det gäller Gärdet är uppgifterna osäkra och fragmentariska, men det torde stå klart att arbetaren Jan Magnus Karlsson, född 1855, och hans hustru Lisa Kajsa Sund, född 1851, bodde på Gärdet från omkring 1880 och ett par decennier framåt, troligen i det hus som idag är borta. De hade fem barn och dessa barns öden kan ge en god bild av vilka möjligheter som stod till buds när de blev vuxna nog att skaffa sig en egen försörjning.

Karl Vilhelm, född 1880, flyttade vid 18 års ålder till sin mors släktingar i Grinstad. Kanske var han där dräng en tid, men han emigrerade sedan till Amerika, där han gifte sig och fick två barn. Han återvände aldrig till fosterjorden. Anna-Lena, 1883, flyttade nästgårds till Andreas Jakobsson i Nedre Kilane, där hon tjänade piga en tid för att senare gifta sig med torparen Johan Andersson på Kasen tillhörande Känsbyn. Oskar Daniel, 1887, blev vådaskjuten till döds på en lägerplats i Axvall 1909. Johan Ferdinand, 1890, gick till sjöss men återkom efter några år och bodde med sina föräldrar på Kiletorpet, dit de flyttat 1905. Elin Torborg, 1895, gifte sig med Karl Oskar Karlsson från Brastad i Bohuslän 1919, dit hon flyttade och förblev bosatt hela sitt liv. Makarna fick tre barn: Karl Vilhelm, Dagny och Vivian.

Torparen Anders Andersson, född 1830 i Dalskog, och hans hustru Kristina Johannesdotter var också bosatta på Gärdet, men det är osäkert under vilken tidsperiod. Eftersom inga av deras barn var födda i Ånimskog måste inflyttningen ha skett efter 1880, då deras yngsta barn, en flicka, föddes. 1892 dog Anders Andersson och familjen splittrades under åren fram till sekelskiftet.

Nu åter till Olof Karlsson. Som vi minns köpte han Gärdet-Brandalen 1888 till ett pris av 2895 kronor. Dagspenningen för en arbetare var vid den här tiden omkring tre kronor, så det finns skäl att förmoda att den nye ägaren var en ganska välbärgad man. Det bör dock tilläggas att hans hustru Johanna fick ut sin arvslott på Kilehaget samma år, så man får förmoda att hon också drog sitt strå till stacken.

Olof föddes 1833 på Pinnklon, nära Östebo i Skålleruds socken och gick tidigt till sjöss. Eftersom han var en man med sinne för affärer blev han inte bara skeppare utan också redare. Bland annat ägde han slupen Amy som fördes av svågern Lars på Knektängen. Vänersjöfarten var under uppsving under senare hälften av 1800-talet. Det var vid den här tiden som Axel Broström med sin berömda Matilda lade grunden till ett av Sveriges största redarimperier. Olof Karlsson och Axel Broström var konkurrenter och goda vänner, och kanske var det en ren tillfällighet att det blev Broströms båtar som erövrade de sju haven och inte Olle i Brandalens. Vänskapen varade dock de två emellan, ty i slutet av 1890-talet ankrade Axel Broströms fartyg upp i Brandalsviken, och den berömde skeppsredaren lät ro sig iland. Man kan förmoda att de två sjöbjörnarna tillbringade en gemytlig afton tillsammans, förmodligen till framåt småtimmarna, ty enligt uppgift övernattade Broström på den lilla kammaren i andra våningen i Brandalsstugan.

Vad som avhandlades mellan de två den där kvällen vet vi inget om, men om Olle ville ge sin vän en inblick i sina familjeförhållanden, kunde han berätta att han gifte sig med sin hustru Johanna 1864, förresten året innan Axel köpte Matilda, och bosatte sig på Skacka, en liten grå stuga på vägen mellan Nedre och Stora Kilane, där äldste sonen Johan föddes samma år. Karl Enock kom till världen 1869, och de båda yngsta sönerna, Herman och Petrus, 1878 respektive 1884. Olof och Johanna hade då för längesedan övergivit Skacka och köpt ett bättre hus på hemmanet Ängane i Stora Kilane. Detta skedde 1873.

I slutet av 1880-talet gifte sig äldste sonen Johan med Elisabeth Brandt, född 1864 i Östebo, och därmed utökades antalet familjemedlemmar på Ängane, inte bara med Elisabeth, utan också med två pojkar som föddes i rask följd i det unga äktenskapet. Det medförde att ”stugan blev trång” som det står i Geijers dikt, och följden blev att Olof köpte en fastighet med två manbyggnader, Gärdet och Brandalen. Olof och Johanna bosatte sig på Gärdet med de två yngsta sönerna, medan Johans unga familj slog sig ner i Brandalen. Emellertid blev Elisabeths mor sjuk borta i Östebo, och därför flyttade familjen dit för att hon skulle få hjälp och vård. Detta hände 1893, men två år senare var de åter tillbaka i Ånimskog, denna gång till Gärdet, ty Olof och Johanna hade då flyttat till Brandalen.

Så slutade den familjekrönika som Axel Broström fick höra, men livet gick vidare och Olle i Brandalen fick leva långt in i ålderdomen, ända till 1920. Sönerna tog nu över de båda hemmanen och 1923 skedde en ägostyckning som fördelade fastigheten enligt följande: Johan och Karl erhöll Gärdet respektive Brandalen med tillhörande jord- och skogsareal, medan Herman och Petrus fick markområden belägna mellan de båda boställena och gränsande till Nedre Kilane.

Olof Karlsson och hans söner anade nog inte i början av seklet vilken” guldskatt” de ruvade på. Det var endast en ringa skärv som de fick med av de rikedomar som Höganäs-bolaget, Wargön och Gullspång utvann ur bergen under de kommande årtiondena. Olof Karlsson sålde en del av sina ägor till Gullspång 1917, medan hans söner avyttrade delar av sina egendomar till Wargön 1925, men några större summor för säljarna rörde det sig inte om.

Gärdet blev sålunda Johan och Elisabeths fasta punkt när de återkom från Östebo, och på denna nya boplats strävade de för att försörja en stor barnaskara. Jordbruket var naturligtvis av stor betydelse för den dagliga födan, men det faktum att Johan var en skicklig snickare och båtbyggare bidrog också till att ge familjen en stabil försörjning.

1905 födde Elisabeth sitt tionde och sista barn, och av dem nådde alla utom ett vuxen ålder. Äldst var Viktor, född 1887, och sedan följde Emanuel, 1888, båda födda på Ängane. Reinhold, 1889, och Axel, 1891, såg dagens ljus i Brandalen. Otelia föddes i Östebo 1893. Emmy var den första att födas på Gärdet, 1895, och sedan följde Herman 1898, Ester 1900 och Filip 1905.

Johan Olsson dog 1936 och då hade sonen Emanuel redan inträtt som ägare. Efter faderns bortgång bodde han tillsammans med sin mor och systern Emmy. Hon stannade kvar hos sin bror efter moderns död 1943 och hushållade åt honom tills han själv gick ur tiden 1949 Sterbhuset ägde Gärdet fram till 1955 då brorsonen Helge Hermansson köpte fastigheten.