Från Branddalen till Skacka

---

Socken: Ånimskog Hemman: Stora Kilane Platsnamn: Från Branddalen till Skacka Typ: Område

---

Hos "Sofi i Brandaln" Pingst­vännerna spelar. Fr. v. Einar Jo­hansson (Boås), Lilly Kruse, Sofia Engdahl, "Greta" Jakobsson och Arne Nordström.

Det stråk som vi följt från söder till norr utgör en växlingsrik och ljust leende del av Stora Kilane, men längre mot väster, i dalsänkan mel­lan Getryggen och Kilanefjället, från Brandalsviken i söder till Känsbyhaget i norr, antar natu­ren en mörkare ton. De grå bergssidorna och den högväxta barrskogen kastar sina tunga skuggor över Sarvetjärnets vatten som sällan lyses upp av några solreflexer. Vattenytan lig­ger mörk och stilla som om den ruvade på ett sjöodjur, men inget sådant har gett sig tillkänna, förutom det väldiga vattenplask som fick Kuse-Fredriks eka att gunga när han en söndags­förmiddag satt och metade på tjärnet. Fredrik var övertygad om att storgäddan med sitt hiskliga gap hade nafsat efter honom, men den mera prosaiska versionen av händelsen gav Herman Olsson många år senare, då han berät­tade att han som pojke med hjälp av några kam­rater hade baxat en stor stenbumling över bergs­kanten uppe på Getryggen med påföljd att ste­nen fick en väldig fart nerför berget och plumsade i vattnet en bit bakom ryggen på Kuse-Fredrik där han satt i sitt flytetyg.

I kanten av tjärnet gungar tuvorna förrädiskt när man beträder dem, och mellan dem finns dygölar där man kan sjunka ner till midjan. För kanske ett par hundra år sedan gick Sandbäcke-Britta ut för att plocka bär i trakten av Sarvetjärnet och där försvann hon spårlöst, men nå­gon dag senare fann man hennes bärkorg på en tuva i strandkanten. Förmodligen hade hon trampat ner i ett bottenlöst hål och uppslukats av vatten och dy.

Norr om Sarvetjärnet ligger Änganemyren som om försommaren doftar friskt och starkt av blommande skvattram, och frampå höstkanten kan den skarpögde vandraren upptäcka en och annan rödgulskiftande hjortrontuva. Ännu ett stycke norrut höjer sig marknivån för att vid Skacka stupa rakt ner i Kiletjärnet, som för två­hundra år sedan var en sjö, halvannan kilome­ter lång och en halv kilometer bred, men som nu på grund av utdikningar förvandlats till en mosse.

När sommaren är till ända och fuktiga västanvindar drar in över Brandalsviken stiger dim­morna upp över dalsänkan, och när höst-mörkret lägrar sig över nejden blir trakterna kring Sarvetjärnet och Änganemyren fyllda av mystiska väsen. Mången nattvandrare har här tyckt sig se älvorna dansa över myren och sett skogsrån huka under granarna, förnummit un­derliga prasslande ljud och känt blodet isas av genomträngande skrin eller ihåliga hoanden. För några ögonblick har kanske skräcken tagit överhand, men snart har vandraren kommit till sans och funnit rationella förklaringar till alla syner och märkliga hörselfenomen. Dock har man aldrig funnit någon förklaring till det mystiska ljuset som uppenbarat sig för flera personer på vägen mellan Sandbäcken och Skacka, vid Änganemossens västra kant. De personer som sett det är så övertygade om dess existens att det inte torde råda något tvi­vel om att det märkliga ljusfenomenet är ett do­kumenterat faktum. Albert och Leander på Kilebacken vandrade vägen fram en mörk kväll i seklets början, då en av bröderna sade till den den andre: "Nej, nu får du gå först, jag orkar inte ha det skarpa ljuset i ögonen längre." Rolf i Nedre Kilane och Meli på Kiletorpet har också sett ljuset vid skilda tillfällen, och när de jäm­förde sina upplevelser hade de upptäckt ljus­fenomenet på exakt samma plats, och de be­skrev det som ett oerhört starkt sken som lyste upp hela omgivningen och detta sken, som ut­gick från en klotrund ljuskälla, varade i kanske en halv minut.

Lika oförklarligt är det ljus som vandrat kring stränderna av Ånimmen och bevittnats av många människor under årens lopp. Ånimskogs västra sida tycks således trots sina mörka skogar och grånade bergsmassiv vara en upp­lyst del av socknen.

Vägen förbi Skacka, som vi strax skall åter­vända till, leder till vägkorsningen vid Kilehaget där ungdomarna brukade samlas i "Kärleksgropen" när vårkvällarna blev ljumma och kärlekens mystiska lockelse tände sinnena. Gropen var ett gammalt grustag i vars rundning man hade uppfört bänkar att sitta på. Huruvida det också "var dans borti vägen" som hos Fröding är oklart, men att det lite senare, när mörk­ret fallit på, var "tissel och tassel bland lummiga grenar" är nog ingen vild gissning.

Av förklarliga skäl har det alltid varit glest mellan människoboningarna i dessa trakter. I Brandalen, alldeles vid foten av Getryggen, låg två stugor som uppfördes i slutet av 1800-talet och vars rester man med viss svårighet kan åter­finna i form av halvt överväxta stengrunder (se även Gärdet-Brandalen). I det ena huset bodde Axel Engdahl, född 1872 på Mjölkudden i Västra Berg och hans hustru Sofia Johannesdotter från samma trakt och född 1874. Något exakt årtal när de flyttade in är svårt att ange, men det bör ha skett omkring 1910. Makarna hade inga egna barn men tog hand om två små pojkar som blev deras fostersöner. Nils Engdahl som var den äldste av dem gifte sig i början av 1930-talet och flyttade till Tydje. Den yngre, Henning Säll, föddes 1915 och tillbringade större delen av sin barndom och ungdom i Brandalen.

Axel Engdahl hade sin utkomst på Annenäset, där det förrädiska stendammet ändade hans liv 1929, samma år som hans svåger David Wennersten avled av samma orsak. Sofia och styvsonen Henning bodde kvar i Brandalen en bit in på 1940-talet, men stugan hade nu hunnit bli ganska förfallen och revs så småningom ner.

Längre upp i slänten låg den andra stugan, en oansenlig byggnad som till nöds kunde skydda en människa mot väder och vind. Här bodde Kuse-Fredrik under något tiotal år från slutet av 1800-talet och framåt. Han var ett ori­ginal som tillverkade kvastar, vispar och skedar och andra hushållsföremål som han sedan vandrade omkring och sålde. Hur han klarade livhanken i sin skjulliknande stuga tätt invid bergskanten under den kalla årstiden är en gåta, och lika märkligt var det att han kunde leva på de småslantar som han inhöstade på sina varor, men det berättas att vänliga grannar ofta hade en stol i beredskap åt Fredrik när det var dags att sätta sig till bords.

Ett par kilometer norrut, vid Änganemyrens norra ände, ligger en glänta som avslöjar att det bott människor där, även om de båda stugorna nu är borta och naturen är i färd med att åter­kräva den mark som en gång uppodlats. Det ena huset låg på bergskammen till vänster om vägen som leder till Kiletorpet, endast hundra meter söder om Knektängen och utgjorde för­modligen den ursprungliga byggnaden till det lilla torpet. Uppgifterna om huset är tyvärr bristfälliga, men under 1800-talets sista decen­nium bodde den gamle soldaten Gustaf Kil från Kiletorpet i stugan, sedan han överlåtit soldatärdigheten till sin son Lars Gustaf och njöt sin ålderdom som gratialist vilken var den gängse benämningen på soldater som av ålder lämnat sin tjänst.

Det andra huset, som låg lite längre mot öster i Getryggens nordsluttning, stod kvar som ett grånande minnesmärke från fordom fram till slu­tet av 1960-talet då taket föll in, och därmed var stugans saga all. Nu är det endast grundstenarna som påminner om backstugans forna existens, vars omgivande åkertegar utgjort utmark till Kilehaget sedan ett par hundra år.

Skacka omkring 1960.

Någon fullständig bild av Skackas historia är det inte möjligt att ge, men stugan torde ha upp­förts under 1800-talets första decennier. Vi vet med säkerhet att Olof Karlsson och hans hustru Johanna, som var född på Kilehaget och del­ägare i stugan, flyttade in här som nygifta 1864, samma år som deras äldste son Johan föddes, och troligen bodde familjen kvar tills de flyttade till Ängane 1873.

På Skacka bodde också Kristina Johannesdotter som var född på Ängane södra. När hon flyttade in är oklart, men det är belagt att hon bodde här på 1920-talet och förmod­ligen också ett antal år tidigare. Kristina, eller "Krestin på Skacka" var en originell och annor­lunda personlighet som ofta tolkade verklig­heten på sitt eget sätt. När vinden pep i skor­stenen förargades hon över att hon fått "fågeltjypper" i huset, och när hon läste på medicin­flaskan att innehållet var farligt att förtära resonerade hon med sig själv "Jaså, det är farligt för tära (tårna), då är det väl inte farligt att ta sig en slurk då."

Historien är nog en vandringshistoria som lagts i Kristins mun, men sannare är en annan händelse som belyser att Kristin hade svårt att skilja på sin egen lilla värld och den stora värl­den omkring henne. Vid ett tillfälle skulle Kristin och hennes systerdotter Amanda resa med tåget till Åmål, och när de stigit på i Ånimskog kom de att skiljas åt i vagnen. Kristin gick in och satte sig i en kupé och strax stod kon­duktören framför henne och frågade efter biljet­ten. "Di har allt Amanda", sade Kristin. "Vilken Amanda?" frågade konduktören. "Amanda på Knektänga, vet han väll", genmälde Kristin hö­geligen förvånad över att denna gentila herre i grann uniform var så okunnig att han inte vis­ste vem Amanda på Knektängen var.

Helt genuin är också följande tragikomiska händelse. Kristin hade rett sig väl i sin stuga ge­nom åren. Hon gick till Snäcke och handlade hos Axel Olsson, och Hilmer Malkusson har be­rättat att hon på hemvägen brukade titta in på Björkhem, där familjen då bodde, och bjuda ho­nom på praliner och få en pratstund med mamma Alma.

Emellertid satte krämporna in och fattigvårdsstyrelsen beslöt att Kristin skulle tas in på ålderdomshemmet, men när detta kom på tal vägrade hon envist och kategoriskt. Carl Ottos­son och Emanuel Larsson åtog sig då att med list locka henne till hemmet i Lilla Bräcke. Carl hade bil och han och Emanuel erbjöd Kristin att följa med dem till Åmål, och det erbjudandet mottog hon med stor förtjusning. När de hunnit till Lilla Bräcke satte de sin plan i verket. De tog på sig en allvarlig min och berättade att färden till Åmål nog skulle bli tröttsam för henne, men att det fanns ett fint kafé i närheten, där hon kunde vänta på dem tills de kom och hämtade henne. Kristin samtyckte och steg in på hemmet för att hitta det omtalade kaféet, alltmedan de två listiga gentlemännen fortsatte sin färd mot Åmål.

Kristin upptäckte snart att hon blivit lurad och med olika skjutsmöjligheter tog hon sig snart hem till Skacka. När de såta kumpanerna återkom från sin stadsresa, var Kristin hemma sedan ett par timmar, rosenrasande över det lurendrejeri hon blivit utsatt för.

Tiden rann dock snabbt undan för Kristin, och en dag hämtades hon med våld. Inga-Lill Jansson, som var sex år och bodde på Knekt­ängen, minns ännu idag den gamla kvinnans hjärtskärande skrik, när hon insåg att hon för alltid måste lämna sina "fågeltjypper" och sin stuga. Detta inträffade 1929 och två år senare dog Kristin på Lilla Bräcke, där hon en gång för­väntansfullt hade försökt hitta det fina kaféet.