Kasenberg
Socken: Ånimskog Hemman: Salebol Platsnamn: Kasenberg Typ: Torp Koordinater: [58.86900,12.48607] Visa på Kartbild.com
Några hundratal meter rakt västerut från Sunnetorpet ligger Kasenberg. Av torpstugan återstår endast den raserade stenmuren och kring denna några vildaplar. Lämningarna avslöjar att stugan varit utrustad med en källare under en del av huset, vilket var ganska ovanligt för denna typ av enkla boningshus. Torpet låg öppet och än idag har man god utsikt över åkrar och ängar ända ner mot Känsbyn. Tegarna runt torpet kunde försörja ett par kor, gris och höns, vilka var inrymda i ladugårdsbyggnaden som också den endast lämnat ett stenröse som minnesmärke. Det är svårt att bestämma torpets ålder, men det finns upptaget på 1890 års karta. Gissningsvis är det byggt omkring 1860 eller möjligen något senare. Källarplanet och det faktum att stugan var rödmålad vittnar om att det var ett relativt "modernt" bygge.
Vilka som var Kasenbergs första innevånare är höljt i dunkel. Man kan spekulera över om soldaten Jan Peter Sund och hans hustru kan ha flyttat hit sedan han lämnade sin tjänst på Sunnetorpet, ty de båda makarna fortsatte att vara uppförda på husförhörslängderna i Salebol långt efter det att de lämnat soldattorpet. Mera påtagligt är det att Ville på Kasenberg bodde här med sin mor Tilda i slutet av 1800-talet. ("Tilda med sonen Valle", enligt Torpruiner i Åmåls kommun.[1]) Ville bodde kvar till omkring 1910, då förre skomakaren Gustaf Pettersson (Kutten) kom flyttande från Kärrsdalen. Beträffande Ville lär han ha varit ett original. Han älskade att spela fiol och tog ofta en tur till Övre Känsbyn där sonen Emanuel kunde svinga stråken och spela duett med honom. Tyvärr är faktauppgifterna om fiolspelaren på Kasenberg mycket begränsade.
Den familj som under senare tid mest har förknippats med Kasenberg är Gustaf Nyström och hans maka och barn som slog sig ner på torpet 1913[2]. sedan skomakare Pettersson lämnat det jordiska. Nyström var född på Tranhalsen 1883 och gifte sig med Anna Gustafsdotter från Tösse 1907. Makarnas första hem blev Totten, där de köpte Alfred Engströms nästan nyuppförda hus. 1911 bröt dock familjen upp och flyttade till Gustafs föräldrahem på Södra Tranhalsen för att senare slå sig ner på Kasenberg. Av de sex barnen föddes de tre äldsta på Totten och de tre yngsta på Kasenberg. Ester kom 1907, Ella 1908, Rut 1910, Erik 1913, Dagny 1916 och Svea 1919.
Gustaf Nyström hade sin huvudsakliga försörjning på sjön, där han seglade som rorgängare på olika båtar. 1923 flyttade hela familjen till Slättan i Vingnäs.
När nöden är som störst är hjälpen som närmast heter det ju, och det fick en ung stenarbetare från Bohuslän erfara sedan han kommit till Ånimskog och gett sig i kast med de motsträviga stenblocken i de dalsländska kvartsbrotten. Den unge mannen hette Birger Joelsson och var stark som en björn och dessutom arbetade han med en sådan frenesi att de mer flegmatiska dalslänningarna baxnade.
Detta våldsamma energiflöde överfördes också till kärlekens domäner, och det dröjde inte länge förrän hans blivande hustru Ellen väntade barn. Som så ofta är fallet i sådana situationer överskuggar passionen planeringen och i detta fall var framförhållningen så ringa att de unga hade få utsikter att få tak över huvudet innan barnet skulle födas.
Ellen hade emellertid en bror som var dräng på Backen, och han lyckades ordna så att Birger och Ellen fick flytta in på Kasenberg nästan innan spisen hade kallnat efter Nyströms, och äldste sonen Bernt kunde komma till världen under ombonade förhållanden. Ännu en son hann att födas under Kasenbergs tak innan familjen fann en bättre bostad på Ängkullen omkring 1927. Slutligen hamnade familjen på en gård i Skållebyn där Ellen och Birger Joelsson blev kvar till sin pensionering. De hade då sex vuxna söner och döttrar- Bernt 1923, Eggert 1924, Doris 1927, Ingvar 1931, Gun-Britt 1942 och Inger 1945.
Joelssons blev de sista som bodde på Kasenberg, förutom Karl på Dalane som då och då övernattade i den fallfärdiga ladugården, sommartid som vintertid. På 1940-talet började fönstren på boningshuset stirra tomt ut i fjärran, eftersom fönsterrutorna krossats och fallit till marken och snart var det också dags för själva träbyggnaden att falla samman.[3]
Källor
- ↑ Torpruiner i Åmåls kommun (1985), plats nummer 140.
- ↑ Församlingsbok för Ånimskogs Socken 1915-1929 (AIIa:4), sidan 257.
- ↑ Ånimskogs Sockenbok del II, sida 215-216.
Inventeringar
Feb 2025
Platsen hittad och koordinater bestämda.
