Anolfsbyn
Socken: Ånimskog Platsnamn: Anolfsbyn Typ: Hemman Koordinater: [58.886760,12.497871] Visa på Kartbild.com
Anolfsbyn utgör en gammal kulturbygd, och hällkistan nära Ånimmen skvallrar om att det fanns en spirande bondekultur här för bortåt 4000 år sedan. Förleden i bynamnet anses komma från det gamla mansnamnet Arnulf. I mitten av 1500-talet finner vi benämningen Andersbyen, vilket pekar på namnet Anders, men vid sekelskiftet 1600 har det ändrats till Annolfsbyen och sedan har förleden varit Annolf fram till våra dagar.
Anolfsbyn är beläget i ett slättlandskap som utgör det bördigaste jordbruksområdet på Ånimmens västra sida. Gårdarna ligger uppradade på ömse sidor om landsvägen och jorden är fördelad i anslutning till varje gårdsenhet.
Enskifte, laga skifte, hemmansklyvningar och arvsskiften i förening har skapat den ordning som finns idag. För 200 år sedan såg Anolfsbyn helt annorlunda ut. Då låg i stort sett hela bebyggelsen på den lilla bergsrygg där Zetterbergs gård (1:6) är belägen idag. Ett fullkomligt gytter av boningshus, bodar, visthus och fähus klamrade sig samman på ett område som var ungefär 200 meter långt och 30 meter brett. Endast en gård låg utanför själva byn, och det var den gård som låg på ömse sidor om vägen till Västra Berg och under flera decennier allmänt kallats "Karlssons" (Anolfsbyn 1:13).
Vid enskiftet 1810 och laga skiftet 1836 gjordes en ny jordfördelning, som innebar att den gamla byn slogs sönder och nya gårdsbyggnader uppfördes, som t.ex. Berget, Båga och Fammerud.
En stor del av Anolfsbyns slättland låg ända till i början av 1800-talet under vatten och sägnen berättar att en dräng i Anolfsbyn, som hade sin käresta i Västra Korsbyn, företog sina friarfärder i en eka som han rodde tvärs över den lilla insjön. Forskningar har visat att berättelsen om den amoröse roddaren mycket väl kunde vara sann, men huvudpersonen kring den dramatiska torrläggningen av sjön var en man som hette Olof Olofsson, och som som någon gång under 1800-talets första årtionde kom från Bolet och blev dräng i Västra Berg. Han var en driftig karl som efter en tid blev brukare av egendomen och sedan dess ägare.
När han efter en tid tog sina ägor i betraktande, fann han att han kunde utöka sitt markinnehav betydligt om han dikade ut den vattentäckta arealen. Han försökte intressera sina grannar för sin idé, men ingen fann företaget särskilt lockande, varför han på egen hand började gräva ett avloppsdike norr om Näs. Emellertid fann brukspatron Wohlfarth på Henriksholm, som också ägde två tredje delar av Korsbyn, Olofssons tilltag självsvåldigt och stämde honom inför tinget. Wohlfarth och en man som hette Jonas Jansson i Västra Korsbyn hade nu också påbörjat en utdikning på en annan plats.
Olofsson stämde nu i sin tur Wohlfarth och Jansson, eftersom han fann att hans egen plats för utdikningen var den enda rätta och den 18 augusti 1821 kallades det till syn som skulle ligga till grund för rättegångsutslaget mellan de tvistande. Närvarande vid förrättningen var häradshövding Gustaf Hörkert och lantmätaren Erland Rosell samt ett antal nämndemän. Efter att ha jämfört de båda avvattningsföretagen kom förrättarna fram till följande utslag:
"Sedan jämförelse anstäldts emellan den till förenämnde dikning antagne plats samt de svarandene tillhörige marker hvaröver afledningen af vattnet i början förments kunna lämpligast att läget å det sednaste stället är mindre tjänligt i ofvanberörde afseende däremot det förra eller den hvarest dikning af käranden skett syntes ensamt vara passande och till odlingens nytta och fördel ländande."
Olofsson fick alltså rätt, men kostnaden för dikningen fick han själv stå för, och dessutom fick han anmärkning för att han inte inhämtat tillstånd innan han började gräva. Rättegångskostnaderna, som uppgick till 64 riksdaler, dömdes också Olofsson att betala.
Domen och kostnaderna för utdikningen förde den företagsamme bonden till ruinens brant. Dikets längd, cirka 60 meter, var inte särskilt anmärkningsvärd, men med tanke på den tidens grävningsteknik, då endast spaden stod till buds, var det ändå en enorm satsning. Olofsson fick gå ifrån gården, och sökte sig sedan västerut där han började bruka gården Kullen. Med sin aldrig sinande energi blev han återigen gårdsägare och troligen ganska välbeställd.
GÅRDARNAS HISTORIA FRÅN OMKRING 1800
Anolfsbyn 1:1 delades vid laga skifte upp i fastigheterna 1:2-1:8, och beskrivningen av de olika gårdarna kommer att följa denna skiftesindelning. Ofta har en gård varit föremål för hemmansklyvningar eller avstyckningar och dessa förändringar redovisas i samband med varje gårds historia.
Anolfsbyn 1:2, som en gång var den dominerande gården i byn, existerar inte längre vare sig i sinnevärlden eller i lantmäteriets register. Som tidigare nämnts var det den gård som låg vid sidan av bygemenskapen, just vid vägen till Västra Berg. Byggnaderna revs på 1940-talet och idag är det knappast några lämningar kvar som erinrar om att det en gång var Anolfsbyns präktigaste och rikaste gård.
För omkring 200 år sedan var Lars Nilsson ägare till gården som omfattade 3/8 mantal vilket utgjorde nästan hälften av Anolfsbyns jordareal. Lars Nilsson föddes 1780 i Västra Bräcke och var gift med Maria Eriksdotter. 1805 föddes deras första barn, dottern Cajsa, Stina följde 1807, Johannes 1810, Erik 1816, Nils 1817, Lisa 1819, Kjersti 1822, Lars 1824 och Maja Lena 1826.
Så vitt man kan bedöma var det en lycklig familj som fick leva tillsammans i ett halvt sekel utan att någon dramatisk händelse inträffade. 1858 dog emellertid husfadern, och året därpå skedde en hemmansklyvning som i ett slag gjorde de flesta av barnen till självägande bönder. Stamfastigheten 1:2 splittrades upp i fastigheterna 1:13-1:19, och fördelningen mellan barnen skedde enligt följande:
Sonen Erik Larsson fick ta över föräldragården, och den mark som nu var kvar av stamfastigheten fick registernumret 1:13. Nils, som redan var ägare av Fammerud, fick sin areal utökad med fyra hektar (1:14). Lars erhöll ett område som idag ungefär motsvarar Thybergs (1:15). Dottern Kjersti, som var gift med Lars Svensson, ägare till Näs, fick ett markområde, (1:16), som idag tillhör Olerud. Cajsa erhöll 1:17 som var liktydigt med den gård som under 1900-talet varit förknippad med Uppström och Langfos. Hon delade sin gård med maken Jan Hesselbom. På Maja Lenas lott föll den delen av Berg som låg i Anolfsbyn (1:18). Tillhör idag Berg. Lisa ärvde ett markområde, 1:19, som också gränsade till Västra Berg. Den är idag inlemmad i gården Berg.[1]
Platser i Anolfsbyn
- Anolfsbyn 1:13
- Anolfsbyn 1:15 (Thybergs)
- Anolfsbyn 1:17
- Anolfsbyn 1:18
- Anolfsbyn 1:19
- Anolfsbyn 1:3
- Anolfsbyn 1:6
- Anolfsbyn 1:7
- Berget
- Björkhagens dansbana
- Båga
- Fammerud
- Kärrsdalen
- Mjölkudden
- Olerud
- Smedjebacken
Källor
- ↑ Ånimskogs Sockenbok del II, sida 224-227.
