Dalsland/Ånimskog/Stora Kilane

---

Socken: Ånimskog Platsnamn: Stora Kilane Typ: Hemman Koordinater: [58.861987,12.496090] Visa på Kartbild.com

---

Platser inom Stora Kilane

• Alexanderssons (Stora Kilane 1:38)
• Aspelund
  • Aspelund 1:81
  • Aspelund 1:80
  • Aspelund 1:79
• Norra Björkhem
• Södra Björkhem
• Från Brandalen till Skacka
• Glahytt
• Hagane
• Hedéns
• Karlsberg
  • Stora Kilane 1:26 (Karlsberg)
  • Stora Kilane 1:53 (Karlsberg)
• Kilebacken
• Kilehaget
• Kiletorpet
• Knektängen
• Kuserud
• Kullen
• Lugnet
• Nyström-Kolviks
• Rönningen
  • Stora Kilane 1:49 (Rönningen)
  • Rönningen (Wennerstens)
• Sandbergs
• Totten
  • Stora Kilane 1:50 (Totten)
• Tranhalsen
• Ängane
• Södra Ängane
• Ängkasen
• Ängkullen

Övergripande beskrivning

Den del av Kilane som ligger mellan den långsträckta bergsryggen som går från Känsbyhaget till Annenäsets yttersta udde och Ånimmen började benämnas Stora Kilane i slutet av 1600talet. Bergsryggen, som utgör en naturlig gräns mellan de två landområdena, kallades i äldre tider för Kilanefjället och når sina högsta punkter öster om Charlotten och strax söder om kvartsitbrotten i Nedre Kilane.

Om man tar en överblick över landområdet mellan Ånimmen och Kilanefjället, förefaller det som om de olika terrängavsnitten klämts samman för att få plats. Kanske är det den mytomspunna Getryggen som ligger och gonar sig på bekostnad av de andra landformationerna, ty det verkar som om bergknallarna och dalgångarna med sina smala, kilformade åkertegar, liksom myrar och skogspartier, är utströdda lite på måfå.

En sådan topografi ger knappast utrymme för ett livskraftigt jordbruk och Stora Kilane har aldrig varit någon utpräglad jordbruksbygd, om man undantar de norra delarna, men människorna som slagit sig ner här har ändå brutit mark och odlat. Dock har det varit mera sällan som den huvudsakliga försörjningen bestått av vad jorden kunnat ge. Många fick sin utkomst genom att gå till sjöss, och en del av dessa sjöfarare fann sin lycka någon annanstans, men för andra blev Stora Kilane den fasta punkten, och kring den slingriga landsvägen växte det upp rödmålade stugor lite varstans.

Ofta byggde man i närheten av varandra och på så sätt bildades det små byar som idag inte är särskilt urskiljbara men ändå ger oss klara landmärken när vi färdas från Snäckeslussen till Känsbyn. Från söder mot norr ligger följande bosättningar uppradade: Björkhem (norra och södra), Karlsberg, Rönningen, Ängane, Aspelund och Kuserud. Kilebacken och Hagane intar en viss särställning som varande de största gårdarna. Kuserud är det gamla namnet på den före detta lanthandeln som tillsammans med de omgivande husen länge bildade centralorten i Stora Kilane. Om man ser utbyggnaden ur ett historiskt perspektiv har den skett med utgångspunkt från Kuserud, Kilebacken och Aspelund. Dessa gårdar fanns redan på 1600-talet, och storskifteskartan från 1792 visar att det inte fanns någon bebyggelse i Stora Kilane söder om Aspelund vid den tidpunkten.

När man ska reda ut ägandeförhållandena i dessa småbyar, och Stora Kilane i sin helhet, får man en känsla av att oredan i naturformationerna påverkat markfördelningen, ty den har genom tiderna präglats av stor rörlighet, för att inte säga rörighet. Avstyckningar, hemmansklyvningar och ägarbyten har florerat rikligen och satt djupa spår i lantmäteriarkiven.

För att börja med de stora förrättningarna skedde en geometrisk avmätning av Stora Kilane rum 1694. Storskiftet av inägorna genomfördes 1792 och Laga skifte 1832-1834. Delning av Kiletjärnet verkställdes 1811 och rågångsbestämning mot Nedre Kilane utfördes 1853-1854.

Vid tiden för Laga skifte är ägandeförhållandena relativt okomplicerade, men skiftesdelningen dras i långbänk årtionde efter årtionde så man kan knappast säga att Laga skifte är genomfört förrän långt in på 1900-talet. Det är i det närmaste ogörligt att i löpande text redogöra för hur de olika delarna i skiftespusslet fogats samman och därför får de ovan nämnda byarna utgöra grundstrukturen för Stora Kilanes gårdshistoria.

Källa: Boken "Ånimskogs Sockenbok", del II, sida 54.